Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Det stora nordiska krigets slutakt och ständerväldets grundläggning
- Stora ofredens sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fred med Hannover och Preussen.
De svenska underhandlingarna med England lämnade, som
sagt, mycket övrigt att önska i fråga om diplomatisk
skicklighet. Däremot hade England en mycket smart ambassadör
i den unge lord Carteret, som anlände till Stockholm den
30 juni 1719. För att ge mera eftertryck åt hans
underhandlingar sändes en engelsk flotta till de nordiska farvattnen,
att användas, allt efter omständigheterna, till att locka eller
skrämma svenskarne.
Emellertid ansåg man vid den tiden i Stockholm, att det
icke var någon brådska, ty underrättelserna från Åland läto
ju lugnande, och man ville först se, vad tsar Peter skulle svara
på Lillienstedts anbud.
Men Carteret hade ej varit mer än fyra dagar i Stockholm,
då situationen med ett slag förändrades till hans fördel. Den
3 juli ankom dit ett hemligt bud med underrättelse, att
ryska trupper voro inskeppade för att göra landstigning
i Sverige. Då kastade sig svenska regeringen handlöst i
armarna på Carteret. Nu var det slut med all förtänksamhet,
och mot endast ett obestämt löfte av Carteret om
engelsk hjälp mot tsaren slöt man preliminärfred[1] med Hannover den 11 juli 1719. Sverige förband sig därvid att
avstå Bremen och Verden mot en million riksdaler.
Att de svenska underhandlarne mottogo betydande
penninggåvor av Carteret ställer detta fredsslut i ännu mer
osympatisk dager. Låt vara, att diplomatiska skänker vid sådana
tillfällen hörde till övlig plägsed, och att utgången kanske
dem förutan blivit densamma, så är det dock ett faktum,
att Carteret ansåg, att han utan dem icke skulle kunnat
lyckas i sina underhandlingar. Ansvaret vilar främst på
Arvid Horns efterträdare som kanslipresident, Gustav
Cronhielm, om vilken redan Karl XII, som för övrigt satte
stort värde på honom — önskat, att han »måtte visa mera
tillgivenhet till publik nytta än till privat avseender». Den,
som närmast efter Cronhielm hade största andelen i
resultatet av dessa underhandlingar, var statssekreteraren för
[1] Förberedande överenskommelse om huvudpunkterna i den blivande, definitiva freden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:29:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/5/0426.html
