Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stora nordiska krigets slutakt och ständerväldets grundläggning - Stora ofredens sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle sammanträda i Nystad på våren. I april 1721 anlände
de svenska underhandlarne, riksrådet Lillienstedt och
landshövding Strömfelt, till Nystad. Hårda visade sig tsarens
fredsvillkor vara, men Sveriges krafter voro nästan uttömda,
och ingen hjälp var att vänta. Förtvivlan och modlöshet
rådde överallt. Inom krigsmakten började tecken till
upplösning framträda. Ett skånskt regemente, som fick order
att marschera till huvudstaden, vägrade lyda och gick hem.
Regeringen uppdrog visserligen åt general Örnstedt att kväva
det farliga tillbudet, och han bragte de uppstudsiga »med
blodiga huvuden» till lydnad; men symtomen voro högst
betänkliga och bidrogo nog i sin mån till det beslut, svenska
regeringen fattade den 22 april, att gå in på tsarens fordringar.
Samma dag avgick också order till de svenska underhandlarne
i Nystad att i enlighet härmed skyndsamt sluta fred, så vida
de funne, att ingenting kunde avprutas på tsarens fordringar.
Lillienstedt och Strömfelt förde dock ännu en tid framåt
en seg kamp för sitt lands intressen. Men medan den pågick,
drabbades Sverige av ett nytt olycksslag. Den 17 maj 1721
visade sig en rysk galärflotta utanför Gävle. Där voro dock
försvarsanstalterna även denna gång i så gott skick, att
fienden ingen skada kunde göra utan vände sig norrut, mot
städerna Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall och
Härnösand, vilka lades i aska. En mängd bruk delade
deras öde. Försvararne skötte sig flerstädes tappert, men de
voro alldeles för fåtaliga. För tredje gången blev även Umeå
bränt av ryssarne, och Piteå blev också lagt i aska.
En del folksägner från denna skräckens tid tyda på att en
och annan svensk förrädare visat fienden vägen. Så skall i
Bjärtrå socken i Ångermanland en bondson, som för
kyrkstöld måst rymma hemifrån, ha följt med fienden och tjänat
honom med upplysningar. Men tack vare honom skola också
hans vänners gårdar liksom hans födelseby ha blivit
skonade. Han skall ha givit de plundrande ryssarne en vink
genom att skriva på dörren till sin fars stuga: »Här är jag
kläckt, och här är jag buren.»
En som skall ha på egen hand klarat sig bra undan den
allmänna hemsökelsen, var en bonde i Nora socken — för övrigt
en känd sälskytt. Han brydde sig inte om att fly som grannen,
när ryssarne nalkades, utan stannade lugnt hemma och dukade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
