Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I krigsfångenskap - De svenska krigsfångarne i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraften hos den grånade statsmannen, som var deras
huvud och ledare. Aldrig sviktade han i sitt nit att hålla reda
på, vart de tusentals svenskar togo vägen, som spredos
över det väldiga ryska riket, och se till, att de ej gingo under.
Det gällde att förse dem med präster, som kunde trösta dem
i deras betryck, styrka de svaga och hindra dem från att
svika sin tro. Det gällde också att skaffa fångarne
fältskärer, som kunde vårda de sjuka, och att, så långt hans
krafter räckte, skydda dem mot alltför skriande nöd och
alltför upprörande förtryck.
Svårare övergrepp, som ryssarne begått mot fångarne på
en plats, blevo av vederbörande prästman inrapporterade
till Piper, och den fångne ministern var ej sen att
framföra klagomålen till tsarens ministrar eller senat. Men det
var tungbrukad mark. Mycken enträgenhet behövdes,
innan den fångne ministern ens lyckades frampressa ett löfte,
att missförhållandena skulle bli avhjälpta. Och i regel blev
det nog aldrig mer än löftet.
En god hjälp fann Piper i sitt ädla värv bland annat hos
general Creutz och överste Gyllenkrok, men med Rehnsköld
kunde han lika litet nu som under lyckligare tider draga
jämnt. De knappt talade vid varandra.
Vid jultiden 1714 gjorde de fångna karolinerna en svår
förlust, i det att Piper plötsligt blev förflyttad till
Petersburg. »Hans excellens vart själv övermåttan rörd, och
vi, hans husfolk, ej mindre häpne», säger hans släkting,
fänrik Piper. »Hans excellens yttrade sig således: ’Om
jag vore en tjugu år yngre, skulle jag litet fråga efter
deras upptåg; men nu, då jag är så gammal — han var
nära 70 år —, lära de snart plåga livet av mig.’ Och som
han hade en liten hund, den han högeligen älskade, sade
han till mig: ’Om jag dör, vill jag ej, att den hunden skall
komma i ryssarnes händer. Tag honom fördenskull till Eder
och hanterer honom ej illa, fast han varit Eder ovän (ty han
tillstadde mig aldrig komma Hans excellens på tre à fyra steg
när utan att anfalla mig), och om I kommen lös, giver
honom till min grevinna!’ — Ifrån den stunden, jag då tog
och bar honom i min kammar, var han mig även så tillgiven
som Hans excellens. Men han ville ingen mat smaka utan
dels svalt, dels sörjde sig ihjäl.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
