Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I krigsfångenskap - De svenska krigsfångarne i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att Piper och sedan även andra framstående fångar blevo
flyttade från Moskva berodde på att tsaren erhållit ett
meddelande från Sverige, att de ryska krigsfångarne blivit
förda från Stockholm till Visingsborg. Den särskilt hårda
behandling, som de fångna karolinerna tidtals fingo röna,
hade nog i regel till ändamål att hos svenska regeringen
framtvinga en bättre behandling av de fångna ryssarne i
Sverige. Men Karl XII var ej den, som lät tvinga sig,
och därför blev följden blott den, att strängheten å bägge
sidor ökades.
Några månader därefter fördes även fänrik Piper till
Petersburg och såg där på avstånd excellensen Pipers fängelse på
Peter-Paulsfästningens gård. Det var, skriver han, »ett
litet träkyffe; och fick han var middagstid lov att
promenera utanför stugeväggen, sedan han sitt fastande i 17 dagar
vid vatten och bröd uthärdat hade. Vi sågo honom med
medömkan men fingo dock icke tala vid honom. Jag såg honom
en gång i predikan i generalfälttygmästarens hus, då han
var ganska avfallen, så att rocken hängde helt vitt på honom.
Men där fick ej heller någon tala vid honom, emedan en
vaktsoldat stod bredvid bänken, där han satt, sådant att
avvärja.»
Behandlingen blev dock bättre, när han överflyttades till
Nöteborg. Men även där hölls han under sträng bevakning
till sin död, som inträffade i maj år 1716. Han var då nära
69 år. Det var ett fruktansvärt hårt slag för de fångna
karolinerna.
Nu övertog Rehnsköld ensam högsta ledningen av sina
fångna landsmäns angelägenheter och fortfor därmed tills
i augusti 1718, då han blev utväxlad mot två ryska generaler.
Så fick den 67-årige fältmarskalken efter aderton års
frånvaro återse sitt fosterland. Med förundran funno hans vänner,
att varken fälttågens vedermödor eller fångenskapens sorger
och lidanden brutit ned honom. Utseendet var lika ståtligt
som fordom och vittnade om obruten mannakraft. Han
åtföljde Karl XII på hans sista fälttåg, dock utan att föra
något befäl. Men på våren 1719 uppdrogs åt honom
överbefälet över de svenska trupperna i Bohuslän och Skåne,
och med samma nit som i unga dagar ordnade han överallt
försvaret, så långt rikets svaga tillgångar medgåvo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
