Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gråkoltar och konventiklar. Vemodets sångare - Gråkoltar och pietister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rosén. Tolstadius utövade ett mäktigt inflytande både som
präst och som människa, ty det låg något upplyftande över hela
hans personlighet. Självaste den lättfärdige konung Fredrik I
skall ha med synbara ångerkänslor lyssnat till den märklige
predikanten. Till och med då hans röst blev så försvagad,
att man blott ofullständigt kunde höra honom, strömmade
skarorna till hans predikningar, ty andakten lyste ur hans
ansikte, och »själva hans åthävor verkade uppbyggelse». Vänlig
var han mot alla och givmild mot de fattiga. »Guds kärlek
lyste ur hans glada ögon», skriver Karl Gustav Tessin.
Redan under hans livstid cirkulerade anekdoter om hur
den mannen blott genom en blick avväpnat mördare, som
ställt sig i försåt för honom, och hur han på underbara sätt
räddats ur livsfara. En gång hade en ängel i ett litet barns
gestalt mött honom och varnat honom för att gå en farlig väg.
En annan gång skenade hans häst och gav sig i vildaste fart
in bland klipporna på Skeppsholmen utan att kunna hejdas
av vakten. Då hade plötsligt en liten gosse i matrosdräkt,
kastat sig om halsen på hästen, som ögonblickligen
tvärstannat. Men när Tolstadius skulle tacka sin räddare, var denne
försvunnen lika plötsligt, som han kommit. Ja det fanns
flere troende samtida, som försäkrade, att de alltid sågo
änglar sväva över hans skuldror.
För sin pietistiska läggning blev Tolstadius förföljd och
upprepade gånger anklagad för kätteri. Predikanter från
de motsatta lägren dundrade väldeliga från predikstolarna
och utforo i hätska beskyllningar mot varandra. De verop
över »then skadeliga pietismus», som höjdes från högkyrkligt
håll, besvarades av pietisterna genom plakat på
kyrkdörrarna med invektiv sådana som »Babel», »Sköka», »Sodom».
Vid de pietistiska sammankomsterna härskade, enligt
samtida vittnesbörd, ofta »en så gott som förbistrad och
rasande andakt». Kvinnorna fingo konvulsioner. De bådo
»med egna ord, i gråt och tjutande, med skrik och rop, med
händernas och kroppens häftiga bevegande[1]».
Somliga pietister voro så förhärdade, att de aldrig kunde
förmås att vika ifrån sin övertygelse. Men år 1726 skaffade
sig den ortodoxa kyrkans män ett övertag genom det ryktbara
konventikelplakatet, vilket vid böter, fängelsestraff eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
