Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - Det holsteinska partiets uppkomst och fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själva faran av det ryska hotet omintetgjordes därigenom, att
England på Horns anhållan sände en flotta till Östersjön
så tidigt på våren 1726, att den kunde hålla den ryska
sjömakten inspärrad i Finska viken.
Under intrycket av den harm, som Rysslands hotelser
väckte, togo underhandlingarna om Sveriges anslutning till
den hannoverska alliansen god fart, och på sommaren 1726
hade Horn drivit det därhän, att svenska regeringen godkände
Sveriges anslutning till densamma. Men förslaget gick
igenom endast tack vare konungens två röster, ty av
rådsherrarne röstade blott sju för detsamma, medan åtta röstade
emot. En av de sju rösterna var därtill avgiven av en döende,
av Erik Sparre, som låtit föra sig till huvudstaden för att
använda sina sista krafter till att vid detta betydelsefulla
tillfälle inverka på Sveriges framtida öden. Namnteckningen
under hans beslut bär än i dag vittne om vilken kraftyttring
detta måste ha varit för den dödsmärkte mannen.
Avgörandet hade alltså vägt så ytterst jämnt, att den vunna
segern lätt kunde genom en ren tillfällighet omintetgöras.
Genom Erik Sparres död skulle ju majoriteten förvandlas
till minoritet. Horn kunde därför icke känna sig säker, med
mindre han fått ständernas bekräftelse på beslutet i
alliansfrågan. Att han hade den allmänna meningen i landet för
sig, därpå var han säker, och därför tvekade han ej att
sammankalla en riksdag till hösten 1726. Under tiden stod han
orubbligt lugn mot ryska regeringens alla hotelser och lät dess
diplomater rasa så mycket de ville.
Till den stundande riksdagen rustade sig bägge parterna
på bästa sätt, och allt antydde, att kampen skulle bli hård.
Opinionen i landet bearbetades genom stridsskrifter, och de
främmande ministrarne utrustades med rikliga kassor.
Men Arvid Horn satt där och gnuggade belåtet sina händer,
ty han hade förmått konungen att till honom utlämna de
Vellingkska papperen rörande låneunderhandlingen med
Preussen anno 1722. Kanslipresidenten hade ändå det mest
dräpande vapnet till förfogande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
