Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - En falsk Karl XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hopp om framtida belöningar. Bland dem var en gardist
och en skräddare, av vilka den senare enligt Düsters
påstående skall ha betingat sig att bli kungligt råd, när Hans
Maj:t åter komme i sin härlighet.
Efter daljunkerns berömda föredöme hittade den nye
tronpretendenten också på att skriva ett brev till »alla
samptelige, redelige dalekarlar, så höga som låga», och lova dem stora
förmåner, om de ville befria sin »gambla stamfader Carolus»
ur fängelset och stå honom bi, såsom de fordom bistått
Gustav Vasa.
Med detta brev gav sig en tjänstvillig trädgårdsmästare
upp till Dalarne. Men ingen enda av de riksdagsmän och andra
mera framstående personer, som han språkade vid, tycks
ha satt någon tro till Düsters påståenden. Dock togo en del
saken så pass allvarsamt, att de voro böjda för att till
Stockholm skicka ombud för att undersöka förhållandet.
Men den som gjorde slag i saken, var överstelöjtnant
Leijonhufvud vid Dalregementet. Han hade genom en soldat
fått vetskap om att en man reste ikring och gav sig ut för
att ha ett egenhändigt brev från Karl XII till samtliga
allmogen i Dalarne, och att mannen i fråga »redan skolat bragt
någre av den enfaldige och snart förförde hopen uppå
åtskillige galne tankar». Leijonhufvud kastade sig genast i en
släde, tog med sig länsmannen och ett par andra personer
och satte efter trädgårdsmästaren, som på vägen till Mora blev
upphunnen och tagen i förvar. Därpå förhörde
landshövdingen honom, och de dalkarlar, som hjälpt honom på väg,
fingo sig ett skarpt förmaningstal. Men de undskyllde sig
med sin »fåkunnog- och enfaldighet».
När rapporterna om vad sig i Dalarne tilldragit kommo inför
regeringen, blev konung Fredrik själv mer än lovligt förfärad
och fruktade storligen, att det skedda kunde »uti hela landet
förorsaka en stor irring bland det gemena folket».
Myndigheterna fingo befallning att genast arrestera de personer
i huvudstaden, som voro inblandade i saken, och anställa
förhör med dem. De dalkarlar, som verkat för Düsters sak,
fingo resa till Stockholm för att med egna ögon förvissa sig
om, att den föregivne Karl XII icke var den verklige
hjältekonungen. De fingo med sig en gammal avskedad soldat
från Dalregementet, som ofta både sett och talat med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
