Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - Arvid Horn på höjden av makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medel framtvingar Augusts avsättning och Stanislavs
utropande till Polens konung.[1]
Även vid fredsunderhandlingarna mellan Sverige och Polen
spelade Horn en viktig roll. När de voro slutförda, i november
1705, var också hans krigarbana slut. Karl XII utnämnde
honom till kungligt råd och sände honom hem till Sverige för att
där deltaga i regeringen. Snart, blev han den ledande kraften
vid utövningen av rådets svåra värv att regera, medan
högsta makten låg hos konungen, långt borta i främmande
land. År 1710 blev Horn kanslipresident.
Vid konungens återkomst till Sverige träffades de forna
vapenbröderna igen. Det var i Ystad vid nyårstiden 1716.
Förhållandet dem emellan hade då blivit alltmera kyligt.
Det berättas, att konungen vid återseendet yttrat: »Grev
Arvid, Ni har blivit ett huvud högre, sedan jag såg Er sist.»
Citatet är dock skäligen apokryfiskt. Det var aldrig Karls
sätt att på det viset ge uttryck åt missnöje. Han svepte
hellre in det i förbehållsam tystnad än klädde det i ord.
Om någon kunglig onåd kan man väl ej tala, men Karl XII:s
högt betrodde minister kunde Arvid Horn aldrig mera bli.
Den uppgiften tillföll en man av annat kynne.
Så fick Arvid Horn pröva den bittra lotten för en man i
sin fulla verksamhetskraft att känna sig skjuten åt sidan,
och samtidigt hade han, trots tre förmögna giften, råkat
i ekonomiskt betryck till följd av den tidens svåra ekonomiska
förhållanden i allmänhet. Hur det var ställt för honom i
detta hänseende, därom vittnar ett brev från maj månad 1714,
vari Horn besvarar konungens förebråelser för att han så
ofta drog sig undan till landet. Han rättfärdigar sitt
handlingssätt med följande ord: »Min sjukdom och fattigdom,
vilken jag bär försyn för Eders Maj:t att upptäcka, hava
under tiden[2] tvungit mig att vistas på den enda lilla gården,
som jag ännu äger, sedan min övriga fasta egendom är råkad
i fiendens våld, och den redbara egendomen[3] alldeles till
försträckningar, kontributioner och förtäring är åtgången samt
jag här och utomlands i stor gäld är fördjupad.»
Arvid Horns öden under frihetstidens första år ha vi
nyligen bevittnat. Nu var han en man om några och sextio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
