Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - Arvid Horn på höjden av makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högre hierarkin. Bland borgare och bönder var det i
synnerhet hans fredspolitik, som skaffade honom trofasta anhängare.
Den kraftiga omsorg, som regeringen ägnade åt de
ekonomiska intressena, bar också frukt i en återuppspirande
välmåga inom landet, och det kunde ej annat än göra
dessa stånd högeligen belåtna med den nya ordningen.
Att bevara freden, så länge det var förenligt med Sveriges
ära, var den bärande grundtanken i Horns samhällsgagnande
statskonst. Av den oförvägne drabantlöjtnanten hade blivit
en försiktig statsman. Ingen kunde heller klarare än han inse,
hur väl Sverige behövde lugn och ro. Hittills hade det också
lyckats honom att slå ned alla försök till äventyrspolitik, och
för den närmaste framtiden lovade förhållandena ute i stora
världen det bästa för fredens bevarande. De politiska
ovädersmoln, som hotat urladda sig i början av år 1727, drogo för den
gången förbi. Så kunde Sverige varje år utkvittera de
engelska och franska subsidierna utan att behöva »sadla en häst
eller omaka en trumslagare» — såsom Horn med
tillfredsställelse erinrade sekreta utskottet vid början av följande riksdag.
Och då inget hot längre förspordes från Ryssland, där det
holsteinska inflytandet ävenledes fått ett hastigt slut och en
tid av inre oro och förfall nu vidtager, var det ingen
svårighet för Horn att bevara grannsämjan även med denna makt.
Men det skulle vara att alldeles misskänna tsardömets
politiska traditioner, om man inbillade sig, att Ryssland nu
lämnat grannen i väster att sköta sig själv. Nej, det ryska
hovet aktade sig allt för att släppa de förbindelser, det knutit
inom Sverige för holsteinske hertigens räkning. »Fattiga
vänner skall man inte förakta», och ingen kunde ju veta,
om inte en så förslagen karl som Cederhielm skulle kunna
krångla sig till makten igen genom någon partivälvning.
Därför fann man det klokt att genom en årlig pension trygga
hans existens. Och efter Cederhielms anvisning lyckades
ryske ministern i Stockholm att med en annan pension köpa
en ämbetsman i kansliet att gå honom till handa med
underrättelser och avskrifter.
På ytan såg emellertid allt, som rörde förhållandet mellan
Sverige och Ryssland, så fridfullt och oskyldigt ut som
helst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
