Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - Sveriges krafter växa under Arvid Horns och ständernas vård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och får ned till ankor, kalkoner och höns, som inköptes både
i Göteborg och i främmande hamnar och fördes med ombord.
Men skeppsgrisarna voro länge hovmästarens sorgebarn, ty
så snart man kom till Kanton, blevo de ofelbart angripna av
en mystisk epidemi. Till sist började man dock fundera över
om inte kineserna kunde ha något fuffens för sig — och
mycket riktigt: en vacker dag kom man underfund med att de
listiga gulingarne vid sina besök ombord smusslade in peppar
i svinmaten. Det tog knäcken på de trogna djuren, och
när kropparna av de självdöda svinen kastades över bord,
anammades de med god smak av kineserna.
I föreskrifterna om vad som skulle bestås ombord, kan man
ej undgå att lägga märke till, hur frikostig man var med
spirituösa. Varje besättningsman erhöll nämligen, förutom
1/2 jumfru[1] brännvin om dagen, 30 kannor[2] arrack för varje
resa, och för kaptens räkning bestods 50 kannor. Men de
rikligt tilltagna kvantiteterna motiverades — kanske icke så
mycket med att drickat efter några veckor brukade surna som
med att det vatten, man då fick i stället, ofta var ruttet och
fullt med maskar eller »små utkläckta flugor och gråsuggor».
Det silades visserligen genom tyg men kunde nog ändå tarva
litet tillsats.
Med ett dylikt dricksvatten ombord kunde hälsotillståndet
ej bli annat än dåligt. Ofta inträffade dödsfall i rödsot och
febersjukdomar. Redan 17 är ju en hög dödssiffra på en
besättning av 150 man, men det finns betydligt högre. För en
annan resa är den 21, men då hade 5 man gått överbord.
Ändå värre var tillståndet på två andra resor, då 32, resp. 33
personer avledo. Och om den färd, som skeppet Finland
gjorde 1764—1766, finns antecknat, att 62 personer därunder
dött eller för sjukdom kvarlämnats i Cadiz. Av de döda hade
dock 21 man gått till botten med en mindre båt. — På öarna
i Pärlfloden nedanför Kanton ligga flere hundra svenska
sjömän begravna.
Livet ombord på en ostindiefarare är skildrat med friska
sjömanstag av den glade skeppsprästen på »Finland», Jakob
Wallenberg, i hans odödliga »Min son på galejan».[3]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
