Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - Den svenska mekanikens fader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och allt detta gick med vattenkraft — arbetarne hade blott
att lassa i malmen. Ingen hade skådat maken till denna på
en gång enkla och sinnrika maskin. Uppfinnaren blev
belönad med anställning i bergskollegii tjänst med en lön, som
gav honom en tryggad ekonomisk ställning.
Året därefter, 1692, fick Polhem bergskollegii uppdrag att
utföra sin uppfordringskonst vid ett schakt i Falu gruva.
Men den som inte såg nymodigheten med blida ögon, var
gruvans konstmästare. Han representerade det gamla
uppfordringssättet med korgar, vilka vindades upp med
handkraft. Då lät bergskollegium anställa en tävlan mellan de
bägge systemen, och sedan kunde ingen bortresonera, att
Polhems uppfordringsverk visat sig betydligt överlägset det
gamla i arbetsprestation.
Vida större förtretligheter hade Polhem kort förut fått
känna på, då han på bergskollegii uppdrag skulle anlägga en
pumpmaskin — vattenkonst, som det då kallades — för att
bortskaffa vattnet ur Hällestads järngruva i Östergötland.
Här kom han i en häftig konflikt med bergsmännen, och hans
sinnesstämning mot dem avspeglar sig i den mustiga skildring
av gruvlivet, som han avgav till bergskollegium år 1692. »Vad
gruvan och bergslagen eljest i gemen anbelangar», skriver han,
»så skickar sig en part, såsom de hade varken någon Gud eller
överhet att befrukta, i det de träta och svärja neri gruvan
ibland, så bergen må rämna. Uti sina sysslor ha de ingen
ordning utan träta och svärja, vem som skall gå till brottet, vem
som skall vara uppe, och vem som skall göra det eller det.
Gruvfogden akta de så mycket som en gammal hund, efter
han dricker sig drucken, ränner galen och är lika straffvärdig
med dem — in summa[1]: här sätter[2] ingen den andre, utan var
är sin egen herre. Om söndagarna lägga de sig invid kyrkan;
alla rum och hål fylla de, dricka, dundra och svärja och om
natten ropa som gastar. Gruvan står så som på språng att
gå under vatten förmedelst deras underslev. Bergsfolket är
sig emellan så avoge och förhatelige, att förr än hon[3] i det
ringaste vill vara någon annan till nytta, förr gör hon sig
själv hellre tiodubbel skada. In summa: ett förtreteligare,
hatefullare, försmädeligare och förargeligare folk skall
näppeligen finnas under solen än i Hällsta bergslag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
