Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - Arvid Horn får ett nytt parti mot sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av Preussen och Danmark, ja av själve tsar Peter men givit
dem alla korgen!
Genom starka påstötningar från prästerskapets sida skall
Horn ha föranletts att privat göra konungen några
föreställningar med anledning av hans förhållande till fröken Taube.
Men hur snäll och medgörlig konung Fredrik än var i fråga
om sina konungsliga rättigheter — när det gällde hans
kärleksaffärer, kunde den gamle vällustingen bli som en retad
tiger. En som fick lära känna Hans Maj:t från den sidan, var
generallöjtnant Ludvig von Saltza, som var överkommendant
i Göteborg. Han hade en ung och skön dotter, och henne
träffade konungen på en bal, som Göteborgs borgerskap
tillställde för Hans Maj:t. Men hon skulle icke få bli den kunglige
flickjägarens byte — det ämnade fadern bli man för.
För att skydda henne mot konungens närgångenhet,
skickade han bort henne till hennes moster, en gammal
generalska med skinn på näsan, som bodde på ett gods nära
Strömstad. Kung Fredrik spårade emellertid upp sitt
villebråd även där och reste dit under förevändning att jaga
— vilket han ju också ämnade göra! Men varken med den mest
utsökta artighet eller med dundrande hotelser mot generalskan
lyckades han få så mycket som se en skymt av det
eftertraktade villebrådet. Skummande av raseri återvände han
till Göteborg och gjorde där allt för att komma åt den
tredskande fadern för hans ämbetsförvaltning. En undersökning,
företagen alldeles oförberett, skulle väl i allan dar kunna
bringa någon skavank i dagen. Alla fästningarnas förråd
blevo kontrollerade, krutförrådet uppvägdes, och en brist på
— 8 lod var allt, som kunde luktas upp. Tablå!
Att blanda sig i konung Fredriks kärleksaffärer var alltså
som att röra vid ett hett järn. Det fick också Arvid Horn
erfara. Vid slutet av 1731 års riksdag var det en känd sak,
att kanslipresidenten fallit i onåd på allerhögsta ort.
Det var inte roligt för honom att se sina politiska
motståndare nästla sig in i konungens gunst. Han beslöt då att genom
en avskedsansökan pröva, hur pass fast hans ställning var.
Denna anhållan kunde nog också ha fog för sig. Horn började
bli gammal och hade ej samma smidighet och ihärdighet
som förr att följa med växlingarna i det diplomatiska schackspelet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
