Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne och ryska kriget - Hattarne ställa till krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot krigspartiet. Opåtalt kunde det i ett officiellt betänkande
få yttras sådana ord, som att även om kriget ginge olyckligt,
»så bleve dock frågan, vilket för svenske män vore hederligare,
bättre och anständigare: att dö som käckt folk eller att leva
uselt, uti beroende, nesa och förakt». Sekreta utskottet
kunde ostört gå vidare och ge befallning om att hela finska
armén skulle sammandragas, och att även flottan skulle
utrustas och löpa in i Finska viken.
När slutligen frågan om krig med Ryssland förelades
samtliga ständerna, gåvo även bönderna sitt samtycke därtill.
Deras talman, Olof Håkansson, hänvisade till att Hans
Maj:t tillstyrkt krig samt erbjudit sig att själv anföra hären
och enligt förra konungars föredöme våga livet för sitt land.
När deras nådige konung, som var en i krigsväsendet så
förfaren herre, var av den tanken, att kriget vore nödigt och
nyttigt, så borde varje trogen undersåte därtill styrka, menade
den knipsluge talmannen. Ej heller prästerna vågade längre
arbeta mot krigshetsarne, även om många av dem, i likhet
med biskop Schröder, tyckte, att »vår svenske Simsons mycket
avrakade hår hade ännu någon tid behövt växa».
Så hade riksens ständer beslutit att förklara Ryssland krig
— innan hären ännu var rustad till försvar, än mindre
färdig till anfall. Men vad betydde väl sådana småsaker?
Målet hade man ju ändå klart: det minsta man kunde nöja
sig med var att återtaga sydöstra Karelen samt Petersburg
med omgivning! Men ginge kriget riktigt bra, så skulle man
ej sluta fred, med mindre Sverige återfinge ej blott allt land,
som det fordom ägt på andra sidan Östersjön, utan ock hela
området mellan Ladoga och Vita havet. Så drömde man sig
genom ett enda språng förflyttad till Gustav Adolfs dagar.
Men Andreas Rhyzelius, Karl XII:s forne fältpräst, som
numera var domprost i Linköping, gick hem till sitt
härbärge och grät av sorg, och på aftonen nedskrev han i sin
almanacka: »Vi hava jublat och klappat händer. Ack, i
förtvivlan skola vi en gång slå våra händer samman.»
I ständernas namn uppsatte sekreta utskottet en redogörelse
för rikets dåvarande tillstånd. Det blev en enda jubelsång
över att ständerna visat sådant mod och över att »vår
Herre ögonskenligen leder allting efter riksens
ständers åstundan». Alla de stora ting, som på riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
