- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
28

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne och ryska kriget - Ryska kriget 1741—1742

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att arrestera Lagercrantz och sände honom under anklagelse
för högförräderi till Stockholm. En av överstens ivrigaste
meningsfränder blev avsatt, och Stephan Löfving,[1] som
kommit med falska rapporter om ryssarnes inryckande, sattes
i förvar på Tavastehus fästning. Lewenhaupt hade nämligen
starka skäl för att misstänka den gamle partigängaren för
att ha handlat i samförstånd med ränksmidarne vid armén.
Efter fem månader lyckades emellertid Löfving rymma ur
fängelset. Han blev sedan använd vid kriget i Österbotten,
där han med sin gamla kända oförvägenhet tog nappatag med
kosackerna. Därmed ansågs han väl ha försonat sin falska
rapport, ty år 1747 hugnades han med majors rang — dock
utan åtföljande lön — och 1752 fick han en livstidspension
på 120 daler s. m. Om hans senare öden vet man ingenting
annat, än att han dog i Borgå 1777. Trots alla sina
livsfarliga äventyr uppnådde han 88 års ålder.

Genom dessa kraftåtgärder och några allvarliga
föreställningar återställde Lewenhaupt, åtminstone till det yttre,
krigstukten bland befälet.

Där hemma lyckades emellertid Lagercrantz med sin kända
fyndighet och talegåva ej blott slingra sig undan allt ansvar
för egen del utan också skada Lewenhaupts anseende.

Folkets breda lager voro nu redan utledsna på detta
ömkliga krig, som några få hetsporrar ställt till, och i Dalarne kom
det jäsande missnöjet till utbrott på våren 1742. Då hade
500 rekryter uttagits för att fylla de luckor, som slaget vid
Villmanstrand och farsoten i Fredrikshamn förorsakat i
Dalregementets led. Men när de nyvordna krigarne kommo
till Stockholm, vägrade de att gå ombord på fartygen, som
skulle föra dem över till Finland, och förklarade, att de icke
ville gå i fält, med mindre konungen själv anförde dem. De
ville ej veta av mer än en Gud och en självrådande konung,
och han borde taga krona och spira med sig, på det de måtte
veta, för vem de skulle uppoffra sitt liv. För ridderskap och
adel ville de ej fäkta utan för konungen. Och de visste nog,
att Hans Maj:t hade velat gå i fält men inte fått för herrarne.

Fåfänga voro officerarnes föreställningar. Blott Mora
kompani ville lyda men vågade icke, ty de andra överföllo folket



[1] Se bd V: 17.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/6/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free