Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne och ryska kriget - Ryska kriget 1741—1742
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med hugg och slag. När ej heller konungen och rådet
förmådde lugna de uppstudsiga, måste våld användas. Kanoner
och manskap utkommenderades mot dem. Då läto de
äntligen föra sig ombord. För säkerhets skull lät regeringen ett
krigsfartyg åtfölja det skepp, som skulle överföra dem till
Finland. En krigsrätt dömde flere av dem till döden, men de
fingo nåd; endast tre blevo straffade med gatlopp.
Den hotfulla stämningen bland folket påskyndade
regeringens beslut att vädja till ständerna, vilkas hjälp man
behövde redan för att få penningar till kriget.
Riksdagskallelsen, som utfärdades den 17 maj 1742,
verkade ytterligare demoraliserande på armén, ty den vände
befälets tankar från fälttågets plikter till de stundande
partistriderna på riddarhuset.
Men innan ständerna hunno samlas, var kriget avgjort.
Dess nya skede hade från ryska sidan inletts i början av mars
med att några tusen man hemsökte Savolax och Karelen med
eld och svärd. Men de mottogos så käckt av allmogen med
gevär och spjut under befäl av den duktige karolinen
landshövding Stjernstedt, att besöket blev kortvarigare, än
avsett var. Vid samma tid gjorde Elisabet ett försök att locka
Finlands invånare till avfall från moderlandet. Hon
uppmanade dem i ett manifest att icke bistå Sverige i det
orättfärdiga kriget och lovade i sådant fall, att ingen skada skulle
tillfogas dem. Och om de ville befria sig från Sveriges välde,
så skulle hon med vapenmakt bistå dem att göra Finland
till ett fritt land, som icke skulle vara beroende av varken
Sverige eller Ryssland. Ännu så länge gjorde dessa
förespeglingar inget intryck på Finlands folk. Men ett frö var i alla
fall nedlagt, som i sinom tid skulle bära frukt.
Krigets avgörande berodde emellertid på Lewenhaupt. Hans
krigsplan byggde på samverkan mellan armén och flottan.
Men den anfallskraft, som svält och sjukdom lämnat övrig,
förlamades genom oenighet mellan högste befälhavaren och
flottans chefer. Lewenhaupts mening var att skjuta flottan
något framför armén. Sjöbefälet ville däremot hålla den
något bakom. Följden blev en ädel kapplöpning undan fienden.
Utan att möta det minsta motstånd fingo ryssarne tåga
igenom pass efter pass, där dock, enligt en erfaren officers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
