Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne och ryska kriget - Ryska kriget 1741—1742
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ryssarne hade utbrett sig över hela Finland ända till
Västerbottens gräns. Här uppe i höga Norden stötte de dock
på motstånd av en svensk man, vars plikttrogna och
behjärtade uppträdande bildar en av de få ljuspunkterna i detta
usla krig. Hans namn var Kristofer Freudenfeldt. I
Karl XII:s härar hade han genomgått sin krigarskola. Nu
var han en 57 års man och överste för Smålands rytteri. I
Lewenhaupts krigskonseljer hade han varit en av de få,
som höjt sin röst till manliga rådslag. Men nu, när allt hopp
var ute, fick han på sin lott det bekymmersamma uppdraget
att föra hem, vad som återstod av det svenska rytteriet.
Detta måste ske landvägen runt Bottniska viken, eftersom
inga fartyg funnos att tillgå i Hälsingfors. Men när han
hunnit till Vasa, voro både krigskassan och hans egna tillgångar
uttömda. Provianten var också slut, och hästarna hade fått
svälta under marschen genom stora skogstrakter, där inget
bete fanns. Tack vare hjälp från den duktige landshövding
Gyllengrijp i Umeå, som skickade över proviant, och genom
anlitande av lånevägen lyckades han emellertid både hålla
sin trupp vid liv och förhyra några i Vasa liggande fartyg, så
att han kunde transportera folket över till Västerbotten.
Men nästan alla hästarna måste han lämna i kronobetjäningens
vård för att tills vidare inhysas hos allmogen i trakten.
Vid ankomsten till Umeå erhöll Freudenfeldt regeringens
uppdrag att leda försvaret av Västerbotten. Uppgiften var
allt annat än lockande, men Freudenfeldt var ej den, som likt
så mången annan svek sin plikt i bistra tider. En god hjälp
hade han också alltjämt av landshövdingen i Umeå, som var
en karl av samma skrot och korn som han själv. Gyllengrijp,
vars landshövdingedöme omfattade jämväl nuvarande
Norrbottens län, arbetade med kraft på att få uppsatt s. k.
vargeringsmanskap, att organisera och öva allmogen till hemortens
försvar, att anordna vårdkasar på lämpliga ställen m. m.
Men befolkningen i Västerbotten hade gripits av det
allmänna missnöjet efter ryska krigets nesliga förlopp och litade
varken på överhet eller myndigheter. Och nu var det till på
köpet fjärde året, som denna landsända hemsöktes av
missväxt. Bäst, tänkte många, att frivilligt underkasta sig
fienden, så finge man vara i fred. Så kom det därhän, att man fick
höra rykten om att än den ena, än den andra staden eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
