Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne och ryska kriget - Ryska kriget 1741—1742
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta var den första verkliga motgång, som ryssarne rönt
under hela kriget. Så obetydlig den lilla fäktningen än var
i och för sig, så återgav den dock de våra tron på sig själva och
gjorde slut på talet om frivillig underkastelse. Freudenfeldt
fick av konung och ständer mottaga generalmajors fullmakt,
en verklig nationalbelöning.
Han var nu beredd på ett motanfall från rysk sida. Men
det lät vänta på sig. Ryssarne hade nämligen, även de, stora
svårigheter med provianteringen, och först fram på våren
voro de i stånd till en offensiv. Men vid åsynen av
Freudenfeldts kraftiga försvarsåtgärder vände den ryske generalen
om utan att riskera strid. Freudenfeldt följde efter ända ned
mot Uleåborg och bemäktigade sig på vägen ansenliga ryska
förråd av spannmål och hö.
Regeringen hoppades nu på att genom en folkresning i
Finland, understödd av Freudenfeldts trupper norrifrån och
av andra svenska stridskrafter, som överförts till Åland,
kunna återtaga Finland, innan de fåtaliga ryska trupperna
hunne få förstärkningar. För denna uppgift behövdes
emellertid mera reguljära trupper, och Freudenfeldt for själv över till
Umeå för att påskynda överförandet av förstärkningarna.
Men under arbetet därmed kom den jakt, på vilken han befann
sig, in bland drivisen och blev av denna sönderskuren.
Freudenfeldt drunknade tillsammans med större delen av sina
följeslagare den 20 maj 1743. Så förlorade Sverige en man, vars
minnesruna Karl Gustav Malmström inleder med de lika
vackra som sanna orden: »Det är kanske icke så svårt att
vara tapper, där alla äro tappra, att vara djärvt företagsam,
då segern tycks hava vant sig att följa fanan. Men att under
allmän modstulenhet och pliktförgätenhet yrka fullgörandet
av pliktens och hederns bud, att med den uslaste utrustning
oförfärad åtaga sig försvaret emot en segrande fiende, under
det kamraterna i allmänhet sökte sig hem — se sådant bär
vittnesbörd om det ädlaste sinnelag. Ur den dy av lumpenhet,
låghet, ja feghet, vari Freudenfeldts samtid höll på att
försumpas, borde hans manliga bild vara så mycket mera bemärkt,
som den så bjärt sticker av mot omgivningen.»
Han var en man, som fordrade mycket av sina
stridskamrater, men det berodde på att han tilltrodde dem mycket.
Han sörjde också för dem efter bästa förmåga. Och av ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
