- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
42

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne och ryska kriget - Hattarne lyckas rädda sin maktställning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

140.         Eric Olofsson Uggla
142.         Anders Andersson Skåtte
145.         Eric Ersson Warg
147.         Lars Jonsson Ljkagodh.


*



Betecknande för situationen är följande lilla bild ur
kapten Tersmedens memoarer, vilken ger oss liksom en
blixtlik belysning över rådsregeringens hjälplöshet. Berättaren
hade fått i uppdrag att värva folk för flottans räkning,
men snart började värvningspengarna tryta, ty
utredningskommissionen lovade runt men höll tunt. Då blev det oro
bland »de otamda och odisciplinerade» sjömännen, vilka
antogo ett hotfullt utseende, ideligen hängde honom i
hälarna och fordrade att få sina pengar.

Men efter nära en månads väntan lyckades äntligen
utredningskommissionen infria sina löften och ge Tersmeden
pengar. När han den dagen gick Storkyrkobrinken fram,
fick kaptenen, som han berättar, »uti Kyrkobrinken
utanför Utredningens hus se en faselig mängd sjöfolk samlade.
Hans Excellens Rosen talade genom fenstret vid dem. Jag
hörde tillika skrik och stoj bland folket med ovett, vilket
föranlät mig gå dit och fråga, vad det var. Hans
Excellens slog igen fenstret, men när de började stoja på mig
om bedrägeri, öppnade han det åter, och jag fick dem
att tystna, i det jag ropade helt högt och med glad min:
’Tyst, gossar, nu har jag pengarna i fickan! Kom nu och
följ mig uppå stadshuset, skall ni få, vad ni bör hal!’

Detta gav en annan ton. ’Hurra’ och ’Gud ske lov’
skreks högt. Jag marscherade förut och hela folkhopen
efter mig Västerlånggatan utföre, där alla fenster öppnades
i förundran.»

Rådsherren och generalen, den tappre karolinen Gustav
Fredrik von Rosen, som från utredningskommissionens
fönster parlamenterar med en skara sjöfolk, som skräna
och äro ovettiga — den scenen är ett värdigt förspel till
vad som skulle inträffa längre fram på våren.[1]



[1] Se sid. 45.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free