- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
45

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne och ryska kriget - Hattarne lyckas rädda sin maktställning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den 12 april, dit länets nye hövding kallat ombud från
samtliga Dalsocknarna. Påbudet mottogs med ett förfärligt larm
och rop, att inget manskap skulle gå ur stället, innan
generalerna blivit straffade till livet och tronföljare väld.
Oväsendet höll på i flere timmar, utan att landshövdingen, som
annars var känd för sin talträngdhet, kunde få en syl i vädret.
Ja han undgick nätt och jämnt att bli misshandlad.

Regeringens försök att lugna bönderna hade blott motsatt
verkan, och slutligen beslöto de på ett möte i Mora att tåga
man ur huse till Stockholm för att göra slut på herrarnes
regemente. Den 30 maj 1743 gick budkaveln över Dalarne och
kallade Dalamännen att möta i Falun den 8 juni med fanor
och vapen.

Här organiserades formligt uppror. Bondehoparna drogo
därifrån i väg till Stockholm, väpnade med musköter, spjut
och spikklubbor. De förde med sig under bevakning
landshövdingen och landssekreteraren jämte några officerare. Varje
socken hade sina självvalda anförare, och högsta befälet
fördes av en bruksbokhållare Schedin, som fordom varit i både
svensk och preussisk krigstjänst. Men han hade till militär
rådgivare en major Wrangel vid Dalregementet, vilken dock
undvek att synas som ledare. Det var också bäst i stil med
hans uppträdande i slaget vid Villmanstrand, där knektarne,
enligt vad Tiburtius hört dem själva berätta, »stött honom
med knä för bakändan och sagt: ’Gack fram, kanalje!’» Men
ingen hade varit fräckare än han i att »föra en otidig mun»
mot Lewenhaupt.

Tukt och ordning rådde i denna upprorsskara, och våld
mot person eller plundring av enskild egendom bestraffades
eftertryckligt. Men ingen fick undandraga sig att deltaga
i upproret. De stillsamma tvingades med hotelser om brand
och mord att göra sällskap. Var hären drog fram, försåg
den sig ur kronans förråd med vapen och ammunition,
matvaror och pengar. I Uppland och Västmanland reste sig
befolkningen för att följa dalkarlarne, och från allmogen i
Roslagen inkom till bondeståndet en skrift med förklaring, att
den icke på villkor kunde tillåta, att ryska kejsarinnan
skulle tillsätta konung i Sverige. Men för danske kronprinsen
ville de våga liv och lem. En liknande skrivelse avläto
sörmlänningarne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free