- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
48

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne och ryska kriget - Hattarne lyckas rädda sin maktställning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ständerna, och sedan de tre högre stånden bifallit densamma,
blev den på övligt sätt kungjord med pukor och trumpeter,
medan bondeståndet ännu höll på att tvista om
tronföljarvalet. — Kort därpå kommo dalmasarne.

Nu, när alltså tronföljdsfrågan var oåterkalleligen
avgjord, måste beslutet därom också upprätthållas, och det
blev mera fasthet i regeringens och ständernas uppträdande.

Följande dag anordnades sammanträde mellan ombud för
dalkarlarne och de fyra ståndens talmän jämte åtskilliga
andra riksdagsmän, vilka förehöllo upprorsmännen deras
olagliga framfart. Men dalkarlarne ropade, att freden vore
uppdiktad, och att generalerna borde straffas. De bullrade
och »voro rätt ovettiga», isynnerhet som »en del hade något
i huvudet», och samtalet måste avbrytas.

Det var hög tid att göra slut på detta tillstånd av laglöshet,
dess mer som det berättades, att nya upprorsskaror voro i
antågande från Västmanland, Uppland och Södermanland.
Höga vederbörande befarade också, att soldater och
båtsmän skulle »bliva förförda till olydnad, om de finge tala
vid sina rotebönder».

Den 22 juni fingo trupperna befallning att kringränna
dalkarlarnes högkvarter på Norrmalm. Medan trupperna intogo
sin ställning, offentliggjordes under trumslag ett kungligt
påbud, att var och en av dalallmogen, som före visst
klockslag nedlade vapen och begav sig ur staden, skulle bliva
strafflös, men de övriga komme att anses såsom förrädare.
Dalkarlarne svarade å sin sida med att slå alarm och
samlade sig på Gustav Adolfs torg och tillstötande gator. Nu
sökte såväl truppernas överbefälhavare, riksråden Adlerfelt
och Rosen, som lantmarskalken, en del officerare och andra
att tala förstånd med de upproriska och lyckades också
förmå många av dem att fredligt lämna staden. Men
den stora hopen var döv för alla föreställningar. Tersmeden,
som var bergslagspojke från Larsbo bruk i trakten av
Ludvika, gick fram till Morakarlarna, bland vilka han
tyckte sig känna igen några, som varje år brukade komma
till Larsbo på arbete. Han träffade just på en anförare vid
namn Masas Anders. »Jag frågade honom», berättar
Tersmeden, »om han kände mig?» — »Ska vi int känna däg? Du är
Larsboherrens son!» — »Nå gossar, efter ni känna mig, var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free