Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne och ryska kriget - Hattarne lyckas rädda sin maktställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sticket — och mot sådan blind tro hjälpa ju inga bevis. De
skamligaste rykten om förrädiska förbindelser mellan
honom och fienden utspriddes och troddes. Med manligt lugn
och kraft vederlade han inför domstolen alla beskyllningar.
Men han var nu en gång utsedd till hämndoffer för
Hattpartiets synder. Fåfängt försökte hans hustru och son
utverka försköning. Även hans egen sista bön, att bli
arkebuserad i stället för halshuggen, avslogs av bonde- och
prästestånden, och hans huvud föll för bödelsyxan.
Ojämförligt mycket drygare var Lewenhaupts skuld, men
icke förty gjordes vida större ansträngningar för att rädda
hans liv. Natten före den dag, som var bestämd för
avrättningen, lyckades han fly ur fängelset genom ett hål, som hans
vänner sågat ut ur golvet under hans säng. Förbittringen över
att han undkommit vände sig i första rummet mot
överståthållaren Rutger Fuchs, Södermanlands regementes forne
chef, som tillåtit den fångne att vara ensam i arresten. För
att rentvå sig från misstanken att ha gynnat Lewenhaupts
flykt visade sig överståthållaren särskilt mån om att söka
få honom fast igen, och på hans förslag utfästes en stor
belöning för fångens ertappande. Det lockade fram angivare,
som meddelade myndigheterna, att en jakt låg vid
Fjäderholmarna och väntade på rymlingen för att föra honom till
Danzig. Kaptenerna Tersmeden och Graman erhöllo nu
hemliga order att med var sin bevärade slup lägga sig vid
Fjäderholmarna. Och så snart de finge se någon båt komma roende
ut till den misstänkta jakten, skulle de ro ut och bemäktiga
sig fartyget, innan det hunne lätta ankar. »Jag kan ej
beskriva min oro över denna fördömda kommission och bad
innerligen Gud, att han ej skulle falla i våra händer», säger
Tersmeden. Men så mycket ivrigare var Graman, »som var
stark uti Mössepartiet». Fram på natten, då en båt helt
tyst rodde ut till jakten, följde Graman efter i sin slup och
hade redan tagit skutan i besittning, när Tersmeden hann dit.
»Jag gick», berättar han, »in i den trånga kajutan och fannt
greven uti en bondklädning med sitt utslagna grå hår och
Graman bredevid honom på bänken, utan att de taltes vid.»
Sedan Graman förmåtts lämna Lewenhaupt ensam med
Tersmeden, beklagade fången under tårar sitt öde. »Men»,
sade han till sist, »det är Guds beslut — jag får finna mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
