Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne och ryska kriget - En förödmjukande och farlig hjälp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begagna sig av framtida tvister mellan Danmark och det
Holstein-Gottorpska huset till att störa lugnet i Norden.
På detta villkor beslöts ömsesidig avväpning. Det var på
våren 1744. Så småningom lugnade sig också den inre oron
i Sverige.
Då fanns det heller ingen anledning för de ryska
trupperna att stanna kvar. Deras befälhavare lyckades ej
heller hitta på någon förevändning därför, trots att han av
sin regering fick befallning att söka finna på någon lämplig
sådan. Ryska regeringen insåg också, att genom truppernas
kvardröjande skulle befolkningens sinnen oroas och uppretas
mot tronföljaren. Under sådana förhållanden måste
Elisabet, ehuru motvilligt, hemkalla dem, och i juni 1744 lämnade
de långväga gästerna vårt land.
I Sankt Johannes’ i Norrköping kyrkobok för år 1744
står antecknat: »Den 5 juni avtågade de 4 här å orten
inkvarterade regementer ryssar, då de till landets märkeliga
tunga här legat mer än åtta månader. Herren låte oss aldrig
mer se detta folket, varken som vänner eller ovänner!»
Men allt vad tiden led, började fler och fler små
svarthåriga och svartögda huvud titta fram bakom stadens
fönsterrutor, och snart såg man dem tulta kring backarna bland
linhåriga östgötapojkar. Men deras dagars upphov voro
långt borta på de stora slaviska slätterna.
Litteratur:
Carl Hallendorff, Ryska inkvarteringen 1743—1744
(i »En bok om Östergötland»).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
