- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
67

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne som försvarare av vårt nationella oberoende - Kejsarinnan Elisabets försök att tillvälla sig förmynderskap över tronföljaren tillbakavisas av Hattarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kammarherre, som vid hennes ankomst från Tyskland till Karlskrona
kom ombord för att å hennes gemåls vägnar komplimentera
henne och förhöra sig, hur Hennes kungl. Höghet mådde.
När han stod inför henne, blev han stum av beundran och
häpnad och kunde inte få fram ett ord. Han var alldeles
bragt ur fattningen av blicken ur de stora blå brandenburgska
ögonen, som blixtrade av intelligens och eld.

Och när hon sedan gjorde färder genom Sveriges land, hur
vann hon ej hjärtan bland både hög och låg genom sin
bedårande älskvärdhet — när hon så ville! Då hon på våren
1746 besökte Uppsala, lade hon även de lärde för sina fötter.
En av dem sammanfattade sin beundran i dessa
uttrycksfulla ord: »Det är en övernaturlig kvinna och ett gudavett
i en änglabild.» Bland annat hade hon tjusat de akademiska
medborgarne och fäderna med att på svenska besvara
ärkebiskopens och rektorns hälsningstal. Det var något, som
trängde till allas hjärtan, och man översåg tacksamt med
hennes något brutna tungomål, vilket hovdamerna annars
kunde ha så roligt åt, som då hon på icke fullt oklanderlig
svenska sade åt sin lille son: »Har Gustav tackat pappa för den
stora ball[1], han har givit honom?»

Vid det unga hov i Stockholm, vars medelpunkt Lovisa
Ulrika blev, fick Tessin anställning som överstemarskalk
och hans maka som överhovmästarinna. Så knöts
tronföljarparet allt fastare vid Tessin och hans parti. Det föll sig så
mycket naturligare, som Lovisa Ulrika, i likhet med sin
broder, redan förut hyste starka sympatier för Frankrike,
Hattarnes vän och hjälpare.

Men vid ryska hovet såg man med misstänksamma blickar
på denna förtrolighet mellan tronföljarparet och Hattarne,
ty man vädrade däri planer från den härsklystna Lovisa
Ulrikas sida på att med Hattarnes och Frankrikes hjälp
utvidga konungamakten. Något sådant finge ej ske;
ingenting finge rubbas i den regeringsform, under vilken Sverige
visat sig så ofarligt för sina grannar.

På sommaren 1745 kunde Elisabet ej längre återhålla sin
vrede utan avlät till Adolf Fredrik ett brev med förebråelser,
för att han numera skänkte hela sitt förtroende åt sådana män,


[1] Bollen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free