- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
74

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne som försvarare av vårt nationella oberoende - Kejsarinnan Elisabets försök att tillvälla sig förmynderskap över tronföljaren tillbakavisas av Hattarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

män en, som vågade sätta sig emot borgerskapets anspråk.
Det var den myndige grossören Plomgren. Han vägrade
mottaga föreskrifter rörande allmänna angelägenheter av sina
väljare under förklaring, att dessa icke kunde äga de insikter
om sakläget, som han själv satt inne med.

Det var många, som retade sig över dylikt trots, men värst
av alla tog Springer vid sig. Han framträdde nu som den
ivrigaste förfäktaren av den nya principalatsläran. Då
Springer tillsporde Plomgren, vilka han menat vara riksens
ständer, svarade den tillfrågade, att det var de fyra stånden
vid riksdagen. Nej, sade Springer, det var de väljande själva,
som voro ständer — riksdagsmännen voro endast ständernas
fullmäktige, som hade skyldighet att inför principalerna
redogöra för hur de utfört sitt uppdrag. Men Plomgren, som vägrat
fullgöra denna plikt, hade därigenom gjort sig ovärdig att
vara riksdagsman. De närvarande av borgerskapet
tillkännagåvo med kraftiga rop sitt bifall till detta påstående och
ville välja en fogligare riksdagsman i stället.

Borgarståndet på riksdagen tog däremot mycket energiskt
sin ståndsbroder i försvar och vägrade godkänna hans
uteslutning ur riksdagen. Så utspann sig en förbittrad tvist om
Plomgrens vara eller icke vara som riksdagsman. Det stora
flertalet tog naturligtvis i själva principalatsfrågan parti för
eller emot, allt efter som de voro motståndare eller
partivänner till Plomgren. Alltså blev det Mössorna, som
togo principalatsläran på entreprenad. Men borgarståndet,
där Hattarne hade stark majoritet, yrkade däremot, att
Springer och hans medhållare skulle ställas under åtal.

Därav blev nu ingenting på 1742—43 års riksdag, men
Hattarne hade alltjämt ett gott öga till mannen. Och på
nyåret 1747, när de kände sig nog fasta i sadeln för att kunna
hålla räfst med sina motståndare, råkade Springer illa ut
för dem. Han var nu mogen att offras, ty han hade gjort
sig känd som en av Korffs ivrigaste medhjälpare och utdelat
massor av rubler för att köpa röster. Att han själv ingalunda
gått obelönad från sitt hantlangarvärv utan fått förmånliga
affärskontrakt med Ryssland, hade bland hans yrkesbröder
väckt till liv en avundsjuka, som underlättade arbetet på
att störta honom.

Eftersom principalatsläran framkommit i sammanhang

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free