Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne som försvarare av vårt nationella oberoende - Kejsarinnan Elisabets försök att tillvälla sig förmynderskap över tronföljaren tillbakavisas av Hattarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sitt uppviglingsarbete i bondeståndet, som den stora
förräderikommissionen satt skräck i deras motståndare och
ingen kände sig riktigt säker för arrestering på grund av
någon hemlig angivelse. Hattarne vunno också sitt syfte
att omintetgöra prästerskapets och bondeståndets försök
att trotsa partiets majoritet.
De vunna framgångarna gåvo slutligen Hattarne mod till
försöket att rikta en politisk dödsstöt mot Mössornas
ypperste och mest hatade målsman, riksrådet Samuel Åkerhielm,
den man, som mer energiskt och hänsynslöst än någon
annan under de senaste åren arbetat på att störta Hattarne.
Kunde man få bort honom från rådet, så bleve segern
fullständig. Men det var en farlig karl, som det inte var lätt
att komma åt. Att han skulle försvara sig med näbbar
och klor, det visste man och likaså, att det behövdes mer än
vanligt snärjande frågor för att vid ett förhör sätta en så
skarpsinnig politiker på det hala.
En utgångspunkt för det nya angreppet fick Hattpartiet
i några anmärkningar, som kommissionen över Springer
gjorde mot Åkerhielm. Anledningen var, att han vid rådets
överläggningar angående principalatsfrågan yttrat åsikter,
som nära överensstämde med Springers, och på flere sätt
tagit honom i försvar. Så blev även han ställd inför sekreta
utskottets kommission. »Med förundran och häpenhet»
förnam kommissionen, att den anklagade vågade försvara »en
så landsfördärvlig villfarelse» som principalatsläran.
Därmed började den sista förbittrade kampen mellan
partierna, och den skulle hålla på i ett halvt års tid. Inför det
glödande hat och den skadeglädje, som slog emot Åkerhielm
från hans fiender, sviktade stundom till och med hans
själsstyrka. Han fruktade, att Hattarne ämnade beröva honom
livet eller friheten, och var ett par gånger betänkt på att
genom flykt rädda sig ur deras händer men stannade och
fortsatte kampen. Någon bekännelse lyckades man ej få
ur honom, men till slut fann han situationen så hopplös, att
han inlämnade sin avskedsansökan. Efter häftiga strider
blev denna slutligen beviljad, men utan pension och på
villkor att han ej vidare befattade sig med offentliga värv.
Så föll Samuel Åkerhielm efter en långvarig och förbittrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
