Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne som försvarare av vårt nationella oberoende - Kejsarinnan Elisabets försök att tillvälla sig förmynderskap över tronföljaren tillbakavisas av Hattarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heders — naturligtvis med en del förändringar, såsom vi
skola finna. Hattpartiet hade ungdomsyrans dagar bakom sig.
Faktiskt ingav den nationella förklaringen också
moskoviterna ny respekt för Sverige. En lycka var det dock, att
Elisabet icke lyckades få någon bundsförvant med på ett
krig mot grannen. Den makt, som hon mest räknade på,
var England, ty det var fientligt sinnat mot Hattarne, därför
att det själv låg i krig med deras vän Frankrike. Men
England hade tillräckligt att sköta på andra håll, och ensam ville
Elisabet icke ge sig på Sverige, hur gärna hon än skulle vilja
jaga Adolf Fredrik och hela hans anhang bort ur landet.
Hon höll nämligen på att samla Rysslands militära krafter
för det stora krig, som pågick alltsedan tyske kejsarens död,
och ville icke samtidigt draga över sig hela bördan av ett
krig med Sverige.
Bland Hattarne var Tessin alltjämt den, som främst var
utsatt för ryska hovets hat. Om det var därifrån, må vara
osagt — alltnog: från utrikes ort ankom på våren 1747
till konungen, arvfursten och andra en skrift med bittra
beskyllningar mot Hattarne och Tessin, vilken liknades vid
Görtz, icke utan antydningar att han borde dela dennes öde.
Härav tog sig emellertid Tessin anledning att arrangera ett
stort skådespel för att, som Malmström säger,
»tillfredsställa sin pjunkiga fåfänga». Han begärde, att samtliga
ständerna måtte sammankallas, för att han skulle få i deras
hand nedlägga sitt ämbete som kansliråd. Och när han genom
enträgenhet lyckades få sin vilja fram och stunden, som skulle
fyllas med högtidligt vemod, var inne, trädde
premiäraktören upp och höll till ständerna ett långt tal, uppfyllt
såsom vanligt med självberöm och försvar för den politik,
han följt. Han slutade med uttalande av den
förhoppningen, att till det ämbete, som han nu lämnade, måtte utses
en man, mindre utsliten än han av »tungt arbete och
oförskyllda anfall».
Ständerna uppdrogo emellertid åt sekreta utskottet att
efter vederbörlig undersökning avge sitt omdöme om Tessins
ämbetsförvaltning. Och då den store mannen därifrån erhöll
förfrågan, om han verkligen tänkte att i strid mot lagar
och författningar lämna sin plats, innan han fått en
efterträdare, skyndade han att svara, att »han skulle vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
