- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
94

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarne som försvarare av vårt nationella oberoende - Rysslands fortsatta förbindelser med svenska landsförrädare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

slint, och med fullt fog kunde generalguvernören försäkra
sin regering om finnarnes oföränderliga trohet och tillgivenhet.

*



Straffdomarna över Wijkman och hans medhjälpare både
injagade skräck och retade upp stämningen mot Ryssland
ända därhän, att man tillskrev ryska illdåd de
mordbrandsanläggningar, varmed Stockholm flere gånger hemsöktes
på försommaren 1751. Det började den 8 juni i en av de
gränder, som från Drottninggatan ledde ned till Klara sjö,
och stormen drev lågorna vidare med en förfärande
hastighet. Mitt i förvirringen kom ett nytt olycksbud: elden var lös
på Södermalm — och kort därpå ett tredje: elden var lös på
Ladugårdslandet. Nya rökmoln vältrade fram, och ett regn
av gnistor och bränder yrde över staden.

Nu höjdes rop om mordbrand och anslag mot Adolf Fredrik.

Hela Stockholm var på benen och folk av alla stånd och
klasser deltogo i arbetet på att hejda det rasande elementet.
Man rev eller bröt ned hus i eldens väg. Bland andra
frivilliga syntes Tessin, arbetsklädd och våt, med yxa i hand, och
en annan rådsherre. När man slutligen lyckades bli herre
över elden, såg det hemskt ut. Klara kyrka hade brunnit,
och längs Drottninggatan syntes nästan bara svarta ruiner
och grushögar. Flere tusen människor voro husvilla. Men
kanske ändå hemskare var det, att ingen kände sig säker för
nya mordbrandsanläggningar.

Farhågorna visade sig alltför berättigade. På morgonen
den 10 juni hördes klockornas dova klämtningar ånyo: det
brann åter igen på Ladugårdslandet, men nu i ett annat
kvarter. Först sedan flere hus ödelagts, lyckades man bli
herre över elden.

Ännu samma dag och ett par dagar senare yppades nya
eldsvådetillbud. En dov ängslan lade sig över alla sinnen.
»Det förskräckligaste», skriver Tessin till sin hustru den 11
juni, »är att veta, att allt detta är verk av några mordbrännare,
som begagna sig av ett fosforiskt ämne, vilket antändes, så
snart det kommer i luften. Man har tagit ett stort antal
i fängsligt förvar; och vi få se, varthän detta leder oss. Hela
hovet är sedan i dag på morgonen inflyttat tillbaka i staden[1]

[1] Från Ulriksdal.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free