Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hovpartiets revolutionsförsök - Tronskiftet 1751
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1751 års riksdag proklamerade konungamaktens intighet i
jämförelse med ständermakten. Då antog och gillade
nämligen sekreta utskottet en förklaring över regeringsformen,
som biskop Brovallius i Åbo författat under titeln »Om
irriga begrepp rörande fundamentallagen». Här tolkas
1720 års regeringsform i rent republikansk anda. Högsta
makten förklaras leda sitt ursprung från folket, som
utövar den genom ständerna. Rådet är däremot — säges det —
icke någon självständig del av samhällskroppen; utan hela
sin makt och myndighet ha rådsherrarne därav, att de äro
ständernas fullmäktige. En ännu större villfarelse vore det
att påstå, att konungen i Sverige ägde någon självständig
rättighet; ty han ägde sin makt icke av sig själv utan genom
ständernas fria val.
Den största fara för friheten skulle det innebära, om den
uppfattningen bleve gängse, att »riksens ständers pluralitet
icke skulle äga förstånd och insikt nog utan vore underkastad
fel och villfarelser». Ty då skulle därav följa, att lagarna,
som stiftats av dessa ständer, bleve »oförståndige, orimlige,
orättvise och skadelige», och detta skulle i sin tur föranleda
till den idén, att man ägde frihet att lyda dem eller
icke.
Hos det härskande partiet fanns det således inga sympatier
att påräkna för en utvidgad konungamakt. Ej ens Tessin
hade Lovisa Ulrika något hopp om att leda efter sin vilja.
Då blev det slut med kärleken. Stämningen blev retlig, och
åskvädret urladdade sig i tvister och smågräl, vilka Tessin
tog så hårt, att han på 1751 års riksdag anhöll om avsked från
alla sina höga ämbeten. Men för Hattarne hade
kanslipresidenten blivit till den grad omistlig, att sekreta utskottet kunde
betyga, att »med honom ramlar hela vårt system över ända».
Han stod emellertid denna gång fast vid sitt beslut
beträffande kanslipresidentskapet men lät förmå sig att fortsätta
med utövningen av rådsämbetet och guvernörskapet, ifall
han tidtals kunde få tjänstledighet. Och då blev det så, som
han ville.
När efterträdare skulle utses, visade det sig, att Anders
Johan von Höpken redan hunnit få ett så stadgat
anseende, att han erhöll alla rösterna i sekreta utskottet, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
