- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
127

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hovpartiets revolutionsförsök - Tronskiftet 1751

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de åtminstone. Den gode majoren var ej blott stor traktör
för bönderna utan arbetade också för deras andliga förkovran
genom att dela ut grundlagarna bland dem till höjande av
ståndets politiska uppfostran. Och såsom en verklig pedagog
ägnar och anstår, sporrade han också sina lärjungars nit
genom premier och utmärkelsetecken, bestående av förgyllda
knappar med tofsar på hattarna och vita band på värjor och
käppar. Därigenom skulle alla de igenkännas, vilka särskilt
livades av tillgivenhet för tronföljaren. Man fick se både
bönder och andra utstyrda med denna grannlåt, och man
hörde dem på krogarna skryta med att de fått dem av H. K. H.
såsom tecken på sin ärlighet och trohet.

Då måste ständerna gripa in, och den rådande
Hattpluraliteten uttalade ett skarpt ogillande av det ofog, som bedrevs
å tronföljarparets vägnar. Adolf Fredrik fann också själv
för gott att genom en hälsning till bondeståndet beklaga, att
hans namn så ofta blivit missbrukat.

Faktiskt hade dock tronföljarparet självt — och inte minst
Lovisa Ulrika — personligen sökt påverka bönderna genom
att kalla upp dem till sig en i sänder och språka med dem.
Detta framgår av prinsessans brev till sin bror under
riksdagen. Hon talar där med stor respekt om de svenska
böndernas förmåga att lägga sina ord väl. Isynnerhet beundrade
hon dalkarlarne. »Jag har ofta», skriver hon, »roat mig med
att tala med dem och för varje gång blivit överraskad av deras
sunda förstånd och kvicka vändningar.»

Major Schechtas roll var också snart utspelad. En dag
larmade han så våldsamt och överöste lantmarskalken med
sådana otidigheter, att denne lämnade riddarhussalen. Men
Schechta lämnade honom inte i fred utan »sprang med någon
häftighet från sin bänk och följde herr lantmarskalken helt
nära och tätt efter, vid det han gick ut genom dörren. Med
mycken iver och häftiga åtbörder» trängde han sig in på
lantmarskalken, följde efter honom i trapporna, utmanade honom
på duell och fattade slutligen tag i hans kläder, så att andra,
som »märkte på ansiktet, det sinnet begynte uppstiga hos herr
lantmarskalken», måste träda emellan och skilja dem åt.

Slutet blev, att Schechta förklarades förlustig säte och
stämma på riddarhuset. Det hade han också väntat sig, ty
han var vid det laget på väg tillbaka till Preussen. Dock lät

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free