Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hovpartiets revolutionsförsök - Adolf Fredrik försöker utvidga kungamakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att konungen måste pruta av på sina anspråk. Efter
några dagars förlopp överlämnade Hans Maj:t därför till
ständerna en ny skrivelse, i vilken han förklarade sin mening aldrig
ha varit att förhindra verkställandet av vad rådets flertal
beslutat utan blott att få låta föra sina föreställningar
därom till protokolls. Men det hade ju aldrig blivit
honom förmenat! Hotet om kronans nedläggande var med ens
alldeles försvunnet. Därmed hade ju kungamakten
fullständigt kapitulerat, och utgången var given.
I avseende på de tvister, som förevarit mellan konungen
och hans rådgivare, gav stora sekreta deputationen rådet
fullständigt rätt, och stånden anslöto sig till samma mening.
De enades om en skrivelse, vilken för framtiden fastslog, att
de beslut, som fattats av rådets pluralitet, också voro att
anse såsom konungens beslut. Hans Maj:t ägde därför ingen
rätt att pröva dessa beslut utan borde ovillkorligen och utan
uppskov förse dem med sin underskrift och befordra dem till
verkställighet.
De försök, som gjordes från hovpartiets sida, att med hjälp
av de konungskt sinnade riksdagsbönderna söndra
bondeståndet från de övriga ständerna hade misslyckats. Det återstod
då endast det svaga hoppet att möjligen kunna förhindra,
att ståndens svar bleve framlämnat till konungen. Ett litet
upplopp i bondeståndet kunde måhända bli tjänligt för
ändamålet — kanske skulle det också kunna göra slut på Olof
Håkanssons välde, vilket blivit lika förhatligt för hovet, som
det numera var värdefullt för Hattarne. Denne talman, som
knappt kunde skriva sitt namn, var riksbekant för sin
bondslughet och sin oöverträffliga förmåga att »ta» sina goda
allmogemän och leda dem dit han ville.
Den taktik, som hovpartiet nu skulle använda, var
densamma, som Hattarne begagnat på 1747 års riksdag för att
söndra bönderna från prästerna. Till en början arbetade den
från samma riksdag bekante kapten Schechta och andra på
att vinna nya anhängare för hovpartiet, och för att bland dem
framkalla den rätta agressiva stämningen trakterade man
bönderna på källare och värdshus. En och annan blev bjuden
upp till konungen, som undfägnade och klappade om dem.
Men Hattarne snokade reda på en hel del — tack vare ett
välordnat spionerisystem, vilket sköttes av lantmarskalken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
