Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hovpartiets revolutionsförsök - Adolf Fredrik försöker utvidga kungamakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De kungliga hade på morgonen den 22 farit ut till Ulriksdal
för att slippa närvara vid inventeringen av juvelerna. När de
på aftonen kommo åkande, in till Stockholm igen, hade staden
ett hotfullt utseende. Vakterna voro fördubblade, överallt
på gatorna marscherade frivilliga patruller av adelsmän till
försvar för friheten, och på Gustav Adolfs torg stodo laddade
kanoner med brinnande luntor bredvid. Ingen vid hovet
fick en blund i sina ögon denna ängslans natt. Oroligt gick
kungen av och an på sina rum, där även drottningen
genomvakade natten. Från slottsfönstren såg kungaparet de hotande
tillrustningarna och vakteldarna på torget mitt emot. Adolf
Fredrik befarade, att ständerna skulle »sätta honom mellan
fyra väggar».
Samtidigt pågick rannsakningen med de häktade inför
ständernas kommission. Redan på morgonen den 23 hade
man kommit så långt, att Horn kunde inmanas i häkte.
Hårdast var Puke, men med Rosenkammarens fasor
öppnade Renhorn snart hans mun till bekännelse. Redan efter två
korta stunders pina var han så medtagen, att han vid förhöret
följande dag icke förmådde stå utan måste sitta. Dock röjde
han ingenting om Hård, som varit hans vän och välgörare.
Däremot omtalade han kulstöpningen på Rydboholm, vilket
gav kommissionen anledning att försäkra sig om Brahes
person.
Hans hustru och närmaste släktingar hade på det
bevekligaste bett och bönfallit honom att rädda sitt liv genom flykt,
medan tid var, och konungaparet hade också gjort allt vad
göras kunde för att övertala honom därtill. Men den
bördsstolte greven kunde ej tänka sig, att ständerna skulle våga
röra vid honom, den främste på riddarhuset. Hans maka var
däremot av en annan tanke. »Hon gav», berättar Fersen, »alla
sina juveler och nipper till resemedel. Hon föll på knä och
sökte med tårar övertala honom. Men som greve Brahe var
något argsint, hög och hastig, så for han emot henne ut i
hårda utlåtelser, stötte henne ifrån sig och förde henne utom
dörren. Han var förblindad, och dess stund var kommen.»
Detta hade grevinnan Brahe själv berättat för Fersen.
På midsommardagen hade Brahe fest för sina släktingar
ute på landet, men när han kom hem till sitt hus i staden,
fick han se det bevakat av patruller, och på Norrström höllo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
