- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
168

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarnes arbete för svenska folkets välstånd - »Svensker man i svensk dräkt!»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skulderna till manufakturkontoret skulle vara utplånade
efter vissa år. Åtgärden motiverades med »att dessa
fabrikanter tillskyndat det allmänna långt större nytta, än deras
undfångna förskott däremot svara kunna».

Vid 1743 års riksdag hade sekreta händels- och
manufakturdeputationen åtskilliga märkvärdiga upplysningar att
meddela om manufakturfondens användning. Så hade en son till
den berömde Hattchefen och nitiske främjaren av
näringslivet Erik Benzelius två år förut fått 36,000 daler k. m. till
inrättande av en yllefabrik, vilken nu tillsammans med
råvarorna värderades till 2,000 daler k. m. En nitisk
medlem av Hattpartiet, rådman i Åmål, hade däremot farit
försiktigare fram. Han hade fått 9,000 daler k. m. till en
fabrik, men den var ännu icke påbörjad. På samma sätt
var det med Hattchefen Kierman, som hugnats med 30,000
daler för att anskaffa 200 à 300 spanska får: han hade ännu
icke på tredje året fullgjort denna skyldighet, men pengarna
hade han likaväl räntefria.

Statens välvilliga utestängande av utländsk konkurrens
eggade just inte fabrikörerna till att förbättra sina
tillverkningar eller hålla priserna nere. Allmänheten kunde därför
ej märka annan frukt av statens stora omkostnader på
fabrikerna, än att man för sämre varor fick betala ett allt högre
pris.

En del fabrikat blevo så dåliga, att de alls icke kunde
säljas. Det blev i längden prövande nog, även för en så
rätttrogen Hatt som borgmästare Renhorn i Arboga,[1] när
han icke till något pris kunde få ett par dugliga stövlar, sedan
det engelska lädret blivit utestängt till förmån för ett par
mäktiga affärsmäns garveri. Karlskrona stad anmodade
sin representant vid 1760 års riksdag att ge Kungl. Maj:t
till känna, att större delen av stadens invånare måste gå
barfota, ty dugligt läder funnes icke att få köpa i staden, och
det som funnes, vore odrägligt dyrt. På samma sätt lät det
från flere andra håll. Men fabrikörerna och andra, som voro
intresserade i deras företag, sköto hela skulden på »skomakarnes
skamlöshet». Missförhållandet var dock så påtagligt, att
ständerna måste frigiva importen av utländskt läder.



[1] Se sid. 141.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free