Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hattarnes arbete för svenska folkets välstånd - En mångfrestande tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skjutspojkens påstående hade ingen på ett halvt års tid gått
till skrift i stadens kyrka.
Aldrig hade riksens ständer eller höga vederbörande så
villigt som på denna tid lånat sitt öra åt alla möjliga projekt
att gagna rikets hushållning. Så inkom till 1747 års riksdag
ett förslag på ett alldeles ofelbart medel att utrota vargar
och andra rovdjur. Förslagsställaren var överstelöjtnant
Liewen på Lärkesholm i Skåne, en av de tappra karolinerna.
Han hade varit med redan vid Klissow, kämpat vid Gadebusch
och blivit fången vid Tönningens kapitulation. Liewen var,
skriver Linné i redogörelsen för sin skånska resa på våren 1749,
en man, »som utan studier, igenom ett makalöst snille själv
inventerat[1] ganska många och nyttiga saker för oeconomien»
i fråga om fågelfångst, råttfällor, karpdammar, kanoner,
kvarnar, eldstäder, brännvinsförbättring och mycket annat. Liewen
fick i anledning av sitt senaste påfund infinna sig hos kammar-,
ekonomi- och kommersdeputationen. Den store uppfinnaren
ville dock ännu inte tala om mer, än att hans patent gick ut på
»att desse odjur på visse ställen lockas och vid ankomsten dit
dö, utan att skinnen om vintern fördärvas». Han bedyrade
emellertid, att medlet var så ofelbart, att om det nästa vinter
användes över hela riket, skulle vid mars månads slut »alla
i riket befintlige vargar vara döde och utrotade, så att de ej
mera här skola ses», så framt man förfarer på samma sätt
i grannrikena. Under förutsättning av att medlet höll, vad
han utlovade, betingade han sig som belöning 2 daler s. m.
av varje hemman i riket och 8 öre av varje tomt i de städer,
där boskap hölls på bete. Han slutade med att förklara, att
om hans anbud avsloges, »måste konsten med honom dö».
Riksens ständer ansågo, att om medlet verkligen höll, vad
det lovade, så kunde man gott betala ut den begärda lönen,
mot villkor att medlets beskaffenhet upptäcktes.
Förbindelsen från riksdagens sida var givetvis ovanligt
riskfri. Det ofelbart verkande medlet befanns utgöras av
att man skulle draga döda kreatur genom alla skogar, så att
vargen finge »vittring» därav, och så utlägga en sorts
giftiga »dödsblåsor» i spåren.
Se här ett annat bidrag till kunskapen om denna tids kynne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
