- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
224

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Olof Dalin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


I Sverige var Dalin den, som först flyttade ut lärdomsljuset
från vetenskapsmännens studerkammare. Däri ligger den
stora betydelsen av hans insats med Argus. De grundliga
undersökningar, som företagits av vår främste nu levande
specialist på Dalin, ge visserligen det resultatet, att man förr
överskattat den unge Dalins självständighet som författare
i Argus. Han har nämligen lånat friskt från en mängd
engelska, franska och holländska skriftställare. Men i allmänhet
har han behandlat sina lånade idéer och förebilder med
mästarhand och omformat dem efter sitt sinne och efter svenska
förhållanden. Mycket av långodset var så tråkigt och
abstrakt, att ingen människa skulle orkat gäspa sig igenom det,
men Dalin lyckades med sin överlägsna berättargåva göra
det så roligt och åskådligt, att läsarnes ögon hela tiden stodo
på skaft. Man får det intrycket, att Argus verkligen går
omkring i människovimlet och iakttager; och som Dalin
i motsats till vissa av sina förebilder har ett oförbränneligt
gott humör, slutar hans avbasning ofta med ett gott skämt.

*



Till Dalins roligaste skapelser höra hans mer eller mindre
skämtsamma behandlingar av gamla folksagor. Han saknar
tillbörlig respekt för dessa vördnadsbjudande alster, och
småningom övergår han också till att öppet skämta med dem.
Ypperligt imiterar han den folkliga berättartonen med dess
burleska överdrifter i sin saga om »Kungadottren och
hunden Pip». Dess egentliga ändamål är att återge »gamla
äventyrssättet bland gement folk». Det är en »löjlig dräng»,
som tänkes berätta:

»Det var en gång en kung, som hade en drottning, och de
hade en dotter, som var så skön, så skön som allt det som skönt
var, å de guvo henne så granna, granna kläder av bara gull
å sölv, så hon blänkte som sola. Å därmed så var det en
kungason, som kom frå främmande land — nej håll, ja glömde te
säja, att kungadottren hade en liten hund, som hette Pip. —
Nå det var gott och väl: den kongasonen frå främmande land,
han fick se kongadottren i kyrkan, å då ble han så kär, så kär,
så han kund varken äta eller dricka å låg för döen alldeles.
Nu så vet jag inte, hur det bar till, så miste kongadottren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free