Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Olof Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stunden. En ärlig man från Svedjenäs i Överbors[1] socken
fick se honom under största jämmern, medan han stod och
flåsade, och kände igen honom. Hästen hade hört till hans
släkt och varit en den hederligaste fåle i häradet. ’En evig
otack skolen I få’, sade gubben till den sloken, som hade
ridit honom så illa. ’Det är omänskligt att så plåga
kreatur. Eller vårföre ha’n I flängt förbi rätta ombytet? Vad
ha’n I i sinne?’ — Den andre rodnade i synen och sväljde.
’Det är mitt ök’, sade han, ’jag rår ju göra med mitt hors,[2]
vad jag vill. Jag köpte’t på en kyrkmarknad över tjugu
mil härifrån.’ — ’Hå hå’, sade gubben, ’äst du av det
slags folket? Nu vet jag, vad du är: det var aldrig ditt ök.
Jag känner hagen, där hästen är van att gå i vall, och jag
såg honom där i går — så, så, junker, vi sku talas vid!’»
Den andre hoppade i detsamma upp i sadeln och ville
sin kos. Men gubben fick honom i benet och slängde
honom över på andra sidan, så att han föll i backen som en
mjölsäck. Dock, han kom strax upp igen och in över en
gärdesgård. Där förbannade han gubben med många
blodiga eder och sprang till skogs. Men gubben tog hästen
och lovade, att en sådan kamp aldrig skulle bli
skjutsmärr, så mycket han rådde.
När den ärlige gubben kom hem, kunde ingen i hela
bygden så väl laga om Grållen som han. Han visste så väl skaffa
honom krafter igen, att han nu intet kunde trivas utan
gubben. Därföre fick ock gubben äga honom genom laga avtal.
Kreaturet blev så flinkt och fick sådant hull, att det var en
glädje, och miste en hel hop små ovanor, som det nyss hade
fått: det skyggade stundom, det stegrade sig — man kan
tänka, det hade alldeles varit bortskämt i munnen — men
det var nu i så goda händer, att allt blev bättrat. Gubben
red därmed till kyrkan, och måste alla tillstå, att ingen bättre
och sedigare kyrkfåle fanns i tolv socknar. Men i detsamma
dog gubben — det var stor skada. Jag suckar däröver ännu
på Gråliens vägnar.
Jerker, den äldste sonen, tog då denna goda egendom i
vård. Han satte sig upp och red, men det hade intet den
arten: hästen kände strax, att det inte var den rätta. Jerker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
