- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
228

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Olof Dalin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sigge aldrig upp på Grållen. Han höll sig sedan vid Vallacken
och svor illa på Styrbjörn, som narrat honom.

Men nog kände hästen, att han fått husbonde, när han
fått Styrbjörn. Det är visst, Styrbjörn var en käck ryttare
men hård, så att röda blodet syntes på spiltbalkarna i de
första dagar. Gemenligen fick Grållen smaka karbasen och
mycket litet havre. Han gick så agad, stackars kreatur,
som en moderlös flicka: icke en otidig krumning en gång,
icke ett vårdslöst steg, förrän han väckte upp sig av sig själv.
Och när Styrbjörn mystrade,[1] stod var lem i lydnad. Man
skulle aldrig trott, att det var samma häst, som hade vräkt
av sig Jerker och Sigge. Emellertid trivdes han väl, och det
skadade honom intet, att han blev strängt hållen. Styrbjörn
lät honom tämligen skala ut,[2] så att han nog fick visa sin
hurtighet för grannarne. — Men nu kommer jag att tala om
vår häst i sin rätta glans: man hade till den tiden intet så
stort vetat av honom att säga.

Hilmer var son i huset och förstod ridkonsten i grund.
Det var en kämpagod ryttare — maken hade man intet hört
talas om. När han satt i sadeln, så måste var man tillstå,
att man aldrig sett bättre ryttare och aldrig bättre häst.
Hilmer arbetade upp munnen på Grållen med en lindrig
träns, han travade ut honom, så att han höll jämn ordning
med sina fötter och hade bogarna lediga. Grållen gick då
i hel och kort galopp, till höger och vänster, i slapp, i trav
och i all slags gång, med sådan behaglighet, att ungdomen
kom löpande från alla byar för att se på, när Hilmer red.
Hästen fick lagom och gott foder, god ans, lagom aga, mycken
frihet och intet självsvåld — det kan skämma den bästa
häst. När Hilmer aldrig så litet rörde tygeln, så visste
Grållen, vad han mente, och han hade dessutom sådan kärlek
för sin Hilmer, att hjärtat växte i honom, var gång han kände
hans minsta rörelser. ’Så, så, min Grålle stackar’ sade Hilmer
stundom och klappade honom under halsen. Då fick kreaturet
sådant mod, att det krummade sig som en skönhet. När han
hörde luren, så reste han upp ett hurtigt huvud, och man
kunde lossa den största murbräcka[3] bredvid örat, utan att
han skulle göra den minsta nyck av skrämsel. Hilmer gjorde



[1] Visslade åt honom.
[2] Sträcka ut.
[3] Grov kanon.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free