Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Olof Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med honom ett skutt över en stor bäck, så att alla skreko till,
som sågo därpå, och red in i Garpmossen,[1] dit ingen vågade
sig — man kan tänka, där var så farligt, att månge av
grannarne där mist sina kreatur, och Holger på Ön[2] hade där nyss
förut så när förlorat sitt röda sto. Men detta var nu så tappert
ridet, att hela häradet förundrade sig. Hilmer synte då ut
mossen, varav sedan ett gott stycke blev intaget till
beteshage för Grållen.
Det kan dömas, hur artig och sedig Grållen var, när
Hilmers dotter, en övermaga fänta,[3] red honom rätt flinkt.
Blända var en hurtig flicka och satt så tappert i sadeln,
att folket omkring kom hoptals att se därpå och berömde
henne. Det tyckte fäntan om. Hon klädde sig som en
sköldmö och prunkade för åskådarne: alltid skulle Grållen gå i
dans under henne — det var intet annat att tala om. Hon
hängde granna band på honom, bandrosor och tofsar, så att
han gick helt spanskt och begynte liksom tycka om sig själv.
Därtill kom ock det goda fodret, som, sanningen att säga,
var något överflödigt, så att hästen blev smällfet och tämligen
självrådig. Han gjorde med Blända en och annan sats, som
kom henne att hisna och rodna. När Grållen begynte dansa
något för starkt, så blev hon rädd. ’Käre min frände’, sade
hon till Brage, som mötte henne, ’håll i tygeln och tag emot
mig! Aldrig skall jag mer stiga på det envisa kreaturet.’
Hon hoppade därpå Brage i famnen och bad honom behålla
hästen. I sanning var det ock i hög tid, ty hon var nästan på
vippen att falla, när hon så artigt sprang av. Hon hade se’n
större lust att gå bort till Rödskäggen, en gubbe, som satt
och band not och roade henne med äventyr, bondpraktikor
och planetböcker.[4] Hon ångrade likväl stundom sedan, när
hon såg Brage och hans son rida, att hon skänkt bort Grållen.
Brage var tapper och väl övad i alla idrotter: sådan ryttare
till sådan häst! Grållen fick intet vila stort under honom,
men han mådde intet dess värre: han fick god skötsel och
härligt foder, så att han var rask som en hjort. Ingen var så
ringa, ingen så inmurad i hela bygden, som icke visste tala
om Brage och säga, vad Grållen var för en häst. När Brage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
