- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
231

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Olof Dalin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som kallades kapson, och då måtte Grållen hålla här, allt
efter som Frej ville. Han gick då sedig, stackare, som ett
lamm, fast han var hurtig som ett lejon. Frej var god
hushållare och tålte intet tramp i gräsvallen. Grållen fick därföre
intet frihet att gå och gona[1] sig, var han ville. Hans foder
blev honom riktigt utmätt, intet mer och intet mindre. Därav
hade han dock god trevnad och beviste, huru hälsosamt det
är att leva i ordning.

Frej lämnade Grållen åt sin son, den modige Härkuller,
som så vida är känd i alla härader. Det var en kämpe till
att rida! Han ärnade först rida dust med Holger på Ön,
som han fick se till häst. Men i detsamma fick han höra,
att en farlig hop boskap och småkreatur voro inkomne i
ärtåkrarna på andra sidan ån från Holmgårdshagen.[2] Han
sam med Grållen över och lät köra ut dem eller ta dem i
hus. Han red obeskrivligt och otroligt. Sällan lät han upp
någon grind: det gick över i första språng eller ock
grinden omkull, och ingen gärdsgård var så hög, att ju Grållen
såg honom under sina fötter.

Härkullers frände red på Vallacken. Han sade en gång
till Härkuller: ’Holla, frände, intet så ivrigtl Låt oss försöka,
vem som sitter bäst i sadlen!’ — ’Må göra!’, sade Härkuller.
De togo varannan i hand och redo. De voro armstarke bägge,
men huru det bar till, så red Härkuller så vasst, att Vallacken
blev bakom, och ryttaren släpade han efter sig, tills han damp
i backen. Han gav då Vallacken en annan ryttare, och
fränden måste rida på sin gamla Snopp, fast han sedan, då
Härkuller var borta, lurade sig till Vallacken igen. Man kan döma,
huru behjärtad Härkuller var, när han för att råka Pelle i
Holmgård, som hade gjort åverkan på hans skog, red in på
sena kvällen i de tjockaste Holmgårdskärren bland värsta
hängfly och bottenlös gyttja, så att Grållen ofta satt i moraset
under buken. Det är sant, att han en gång så när hade sjunkit
ned över bringan, men ryttaren var käck och kampen hurtig,
så att de kommo lyckligen på torra landet in i Portängen.[3]

Andra öden, andra farligheter! Härkuller måste bli där
över hela natten i månskenet, ty han fastnade åter i den djupa
kvicksand, som dolde sig i Portbäcken. Hans folk begynte


[1] »Gotta sig», må gott.
[2] Ryssland.
[3] Turkiet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free