Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Olof Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Björner, författare till »Inledning till de yverborne Göters
gamla hävder», »Nordiska kämpadater» m. m. Björner hade
vunnit en herostratisk ryktbarhet för det sätt, varpå han i
sin fornforskning tog förnuftet till fånga under tron. Han
gick så långt i ofördragsamhet mot olika tänkande, att han
kunde yrka på att ett verk av en sådan person borde
censureras, såsom varande »kätterskt» och stridande mot
Rudbecks Atlantica. Denne fanatiker parodierar Dalin på ett
särdeles lyckat sätt i satiren »Visdomsprov eller herr
Arngrim Bärsärks förträffelige tankar över ett
fynd i jorden». Närmaste anledningen var ett nyss förut
utgivet arbete av Björner med den dråpliga titeln »Nordisk
hjälteprydnad av Gullringar». I sin stil söker Dalin också
bitvis parodiera Björner, särskilt hans sätt att begagna
ålderdomliga uttryck, såsom »hugprydeliga manna-ämnen» o. d.
Dalin låter en vetenskapsman av den Rudbeckska skolan
berätta, hurusom han i en bondgård kommit över en klenod,
som gårdens dräng grävt fram på en plats i skogen, där en
drake brukade ligga och ruva på sina skatter. Änkan, som
bodde på gården, hade i sin enfald ansett dyrgripen helt
rätt och slätt för en kopparkittel, och det bara därför att
den såg ut som en kopparkittel. »Som om en drake, ett så
dyrlegt och ovanligt djur, skulle ligga och bevaka en sak av
så ringa värde som ett kopparkärl!»
Nej, författaren vet bättre besked han: det är minsann
ingen simpel kopparkittel, det är en hjälm, en sådan som »våra
gamle förfäder buro på huvudet i fält och bardalekar». Och
den som hyste en annan mening, den höll vår fornforskare
»av hjärtans grund för en stympare, en usling, en skamfläck
för hela sin släkt, ja en bedragare».
»Men», fortsätter vår forskare, »vem det nu varit av de
gamla kämpar, som denna hjälm tillhört, det kan intet sägas
utan en ovanlig erfarenhet i forntidens mörker.» — Vår
Rudbeckian är naturligtvis mannen att skingra det mörkret.
»I Uppsala», säger han, »regerade en konung vid pass år
500, som hette Adils Ottarson, en stor stamfader för
Ynglingar, Hårfagrar och alla de yppersta släkter i Norden.
Han hade den olyckan, att han intet var sadelfast utan
tumlade av en yr häst och fick därav sin banesot. Hans
drottning hette Yrsa, en utvald skönhet. Bäst de byggde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
