- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
251

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - »Herdinnan i Norden»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Men Tideman var en för stolt och ädel natur för att vilja
tränga sig på någon. Då Hedvig Charlotta såg detta, såg
hur den, som höll henne kär, var redo att offra sin egen lycka
för att ej göra henne olycklig, då segrade efter svåra inre
slitningar hennes uppoffrande kvinnliga godhet, och hon
beslöt göra honom lycklig. Från den dagen sökte hon också
övertala sig själv, att det som skett, var även hennes lycka.

»Jag sedan endast blott ansåg
den skönhet, som i själen låg.»


Men mången svår stund hade livet i beredskap åt henne,
då hon icke förmådde blunda för verkligheten; och man kan
ana sig till mycket av hennes ord: »Alla de små oskyldiga
nöjen, som älskande kunna röna, voro oss obekanta. En
allvarsam och torr vishet födde vår vänskap.»

Efter tre års förlovning drabbades Tideman av ett svårt
lidande, som lade honom på sjukbädden, tills »efter ett års
stadigt sängliggande» döden sönderslet det band, som hon
motvilligt knutit, men som dock skänkt henne mycket av
bestående värde.

»Det ljus, som du för mig upptände,
skall ingen storm mer släcka ut»,


sjöng hon vid sin »trogne vägledares» död. Med oförgätlig
beundran hade hon »sett honom med ovanlig styrka draga
sina bördor. In i sitt sista ögnablick prisade han den Eviges
makt, vars härlighet han sade sig snart få skåda», och hon
glömde sin egen förlust i glädje över att vännens själ nu
blivit »fri sitt fångahus».

Den unga kvinnan flyttade nu jämte sin mor och sina
syskon tillbaka till Stockholm. Där blev hon snart bekant
med en prästman vid namn Jakob Fabricius, en
tänkande och skönhetsälskande natur, som dessutom ägde
ett fördelaktigt yttre. Han skulle undervisa henne i franska.
Han var 35 år och hon 19, men trots åldersskillnaden
funno snart deras hjärtan varann, och när Fabricius efter
flere års väntan fick ordinarie befattning som
amiralitetspastor i Karlskrona, fanns inget hinder för deras giftermål,
vilket ägde rum år 1741.

Sju korta månader av fullständig lycka fick den unga
kvinnan uppleva — så stod hon åter vid en öppnad grav.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free