Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - »Herdinnan i Norden»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är ej mindre hederligit än fägnesamt, att någon av det könet
här i riket gått så vida uti skaldekonsten, att också
utlänningen gör värde av det alster, som hennes vett i ljuset
frambringar». Det var fråga om att ge henne en pension
av riddarhusmedlen.
På den riksdagen blev dock ingenting åtgjort. Inom
verkligt litterära kretsar hade hennes patriotiska epos för
övrigt ingalunda höjt hennes aktier. Det smakade alltför
mycket av ett försök att tävla med Dalins »Svenska friheten»,
till vilken »Det frälsta Svea» ej på långt när nådde upp.
Men fru Nordenflycht återkom vid 1751—52 års riksdag.
Hon inlämnade då till ständerna en »böneskrift om ett ömt
deltagande uti hennes olyckor och den nöd, hon uti råkat».
Hon hade då förlorat allt vad hon ägde genom en av de
eldsvådor, som härjade Stockholm i början av juni 1751.
Med knapp nöd hade hon lyckats rädda sig själv och sin
gamla sjuka mor. Hade hon ej fått ekonomiskt bistånd av
Tessin, alla vetenskapsmäns och vitterhetsidkares
godhjärtade hjälpare, så hade hon väl dukat under. Ett sympatiskt
drag hos den store konstvännen är, att han undanbad sig
panegyriker som lön för sitt mecenatskap.
Men ingen verkan av hennes böneskrift förspordes. Då
skaffade hon sig personligen företräde inför prästeståndet
och bad dess medlemmar behjärta hennes nöd, som drivit
henne till detta steg, »vilket hon eljest fast ogärna gjorde».
Hon slutade med att uttala den förhoppningen, att »ståndet
icke ville låta henne crevera»,[1] ty i sådant fall måste hon
»vända sig till de orter, varest man har mera attention på[2]
de gåvor, Gud henne förlänat». Det var icke enda gången,
som »den sörjande turturduvan» visade, att hon hade både
näbbar och klor.
Prästeståndet »tog hennes svaga villkor uti ömt
övervägande» och erinrade sig därvid med nöje »de åtskilliga
vackra, sinnrika och uppbyggliga poetiska skrifter, varmed
hon verkligen så inom som utom fäderneslandet sig
distingerat. Och i anseende därtill, att hon i vår tid visat sig
ibland våra fruntimmer såsom ägande besynnerliga
snillegåvor», hemställde prästerskapet till de övriga stånden om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
