- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
259

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - »Herdinnan i Norden»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hon sig genom detta obetänkta steget en förkylning, som
omsider blev hennes bane.» Hon fick dock ligga på
sjukbädden ett halvt år, innan befriaren döden kom. Det var
på sommaren 1763.

Några månader förut hade hennes forna väninna på Sjöö
gått bort. De sista veckorna av sitt liv hade hon ägnat sig
åt vården av underhavande, vilka insjuknat i en smittosam
febersjukdom, som utbrutit på godset. Till sist bröt
sjukdomen även hennes krafter, försvagade som de voro
genom den skakande sinnesrörelsen förut.

*     *
*



För Hedvig Charlotta Nordenflycht blev hennes mäktiga
och djupa känsla hennes livs stora olycka, liksom den också
låtit henne i några korta stunder smaka livets sällhet
intensivare än de flesta. »Hon äro, säger hennes främste
minnestecknare, »som ett instrument, känsligt och fint men
bräckligt, på vilket det spelas en melodi, så våldsamt stark,
att till slut instrumentet brister.» Hon kände också bäst
själv, den rikt begåvade kvinnan, hur bräckligt instrumentet
var, hur vanmäktigt hennes förstånd var i kampen mot en
känsla, som bröt fram med en naturmakts oemotståndlighet.
I denna insikt om hennes egen hjälplöshet ligger den
stora tragiken i sångerskans liv.

»Den sörjande turturduvans» sista ord lära ha varit: »Jag
vill varken ihågkomma människor eller bliva av dem
ihågkommen.» »Dessa ord vittna», säger Levertin, tom en
oändlig trötthet. Den ärelystna och ömhjärtade kvinnan, som
så behövt människor, deras hjälp, kärlek och hyllning, som
alltid talat, skrivit eller sjungit för att lätta sitt eget hjärta
och vinna genklang i andras, ville gå bort som en trött, av
ingen uppmärksamhet följd kvällsvåg i Mälaren.»

Litteratur:

John Kruse, Hedvig Charlotta Nordenflycht.

Hilma Borelius, Hedvig Charlotta Nordenflycht;
häft. kr. 6: 50.


Till detta och närmast följande kapitel:

Martin Lamm, Upplysningstidens romantik: del I.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free