Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Rococons sångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Per Wieselgren omtalar på 1840-talet, att han känt
sjuttioåriga gubbar, som icke förmått att utan tårar läsa slutet
i det landskapsstycke på vers, där en sårad hind tar sin
tillflykt till Camilla och döende slickar hennes hand:
»En enda sårad hind, som flyr en mordisk strand,
i floden kastar sig och söker hinna land.
Hon uppå böljans rygg en blodig fåra drager,
och till Camillas alm lion sist sin tillflykt tager.
Hon ömkligt släpar sig till denna nymfens fot,
och med ett klagoskri hon liksom ber om bot.
En sådan sorglig syn Camillas tårar väcker.
Till denna hindens hjälp lion sina liander sträcker,
hon smeker detta djur, hon det i famnen tar
och med en bortvänd syn ur såret pilen drar.
Hon slöjan löser upp och den i stycken river
att hämma blodets fors, som fram ur sidan driver.
Men fåfängt — all dess hjälp ej djurets räddning gör,
det slickar nymfens hand, det suckar och det dör.»
»Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
satt Creutz och band på rosor utan tagg
och diktade om Atis och Camilla
en sång av västanvind och morgondagg.
Den sången är en dröm ur gyllne åren,
en gång i livet av vart hjärta drömd,
fast ej så skön, fast ej så himlaboren;
en sång så ljuv som lärkornas om våren,
öm, enkel, oskuldsfull — och därför är den glömd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>