- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
270

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - »Dygdens sångare»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gör Ni själv Er egen lycka, Er egen förnöjelse och var
säker om ett namn, mera varaktigt än någon ämbetsmans,
hur hög han än må synas!» — Skaldinnan blev i viss
mening sannspådd. Trots sina inflytelserika släktförbindelser
kom Gustav Fredrik Gyllenborg att på ämbetsbanan länge
stanna på en registrators blygsamma post.

Såsom författare var det på satirens område, han
först fann sig själv. Enstaka gånger når han här också
upp till verklig bredd och saft i stilen, såsom i den satiriska
episteln »Om fruntimret bör studera», där han låter en
gammal borgarfru vid sin »tass kaffe» klaga över de unga
flicksnärtornas oduglighet i husliga sysslor och utbrista:

»Hur tiden skiftar sig! Jag kan min farmor minnas:
ej någon världslig bok hos henne skulle finnas.
Sitt hushåll skötte hon, och veckan förr’n hon dog
hon sina psalmer sjöng och sina pigor slog. —
Då mådde folket väl, fastän de läste minder;
en kysker rodnad sågs på flickans blyga kinder.
Nu, sen hon franska vet och på klaveret lär,
ser hon så fracker ut och bara fladder är.»


Gyllenborgs yppersta satir är »Världsföraktaren», som
han också med självkänsla kallar sitt »mästerstycke». Här
ger den unge idealisten luft åt sitt förakt för människornas
lumpenhet och sin harm över tidens lyten. I mörka färger
tecknar han Pechlin och andra partiledare och klagar, att

». . . allt begrepp om ära har försvunnit;
till den förnedrings grad ha våra seder hunnit,
att man sitt tänkesätt som varor håller falt
och tingar äran bort åt den, som mest betalt.
Hon går som skiljemynt i dagligt bruk och vandel:
långt från att någon skäms för en så nedrig handel,
man tycks berömma sig att ha den konsten lärt
att vinna på ett gods, som syns så föga värt».


Det är, som man ser, en satir av helt annan sort än Argus’
godmodiga skämt med folks dårskaper. Gyllenborg saknar
alldeles Dalins goda humör, och vad värre är: frågan är,
om han icke var nästan renons på humor också.
Gyllenborg är en moraliserande etiker. Han skämtar icke; han
bestraffar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free