- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
281

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Jakob Wallenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


I ett kapitel, som Wallenberg givit överskriften »Om
Jerusalems jämmerliga förstöring» utmålar han ytterligare
orkanens farsot: »Orkan, förfärlige buse! näst den blodige
segervinnarens tummelfält det ohyggligaste spektakel, som
dödligt öga kan se. Huru skall jag kunna måla dig för andra?
Konsten har ännu icke blandat färger fula nog till att draga
din bild. Men efter du en gång skrämt hjärtat så långt ned
uti mig, måste jag hämnas, så gott jag förmår.

Klockan slår 10 — ur vägen, ur vägen! — En störtsjö,
en dödsförskräcklig buse, så hög ungefär som Otrillan[1] och
så bred som Hisingen, rusade i detsamma in från förn,
slungade ett ofantligt ankare upp på däck, krossade reling
och röst, släpade över bord med sig spirorna, jullen och
slupen, oaktat deras dubbla surrningar, rasade akter ut,
kastade över ända allt, vad honom förekom, släckte
lamporna vid kompasserna och spolade en hel klunga matroser,
som packat ihop sig uti rundhusgången, ända bort till
halvmånen. Vår vaksamme, gråhårige kapten sam själv fram
och tillbaka på däcket, och utan en välsignad tågstump,
som lyckeligen föll honom i händerna, hade vårt Finland
och fru Ekeberg varit ett par bedrövade änkor. Andre och
fjärde styrmannen, doktorn med flere sutto vid bordet
under sundäck men kullbytterade huvudstupa över
detsamma baklänges bort i lä, varest de, mellan bänkar och
matroser, summo flera minuter av och an, menande sig
redan vara på havsbottnen. Vad utom vår Herres not hade
kunnat bärga dessa fiskar? Synnerligen som sjön hade
utslagit luckorna på den sidan de flöto. Redan två timmar
efteråt, när jag kom ner i min lilla studerstuga, befunnos
sängkläderna ett skeppund tyngre än vanligt. Schenbergs
stora lexikon flöt på golvet som en mudderpråm. Efter
seglade mina bägge röda tofflor liksom ett par sillbåtar, och,
det som värre var, min arma perukask var med i farvattnet,
hade tagit läck och fördärvade hela laddningen. Ack! vi
lät jag icke försäkra’n i Hamburg?»

Utanför Afrikas västkust fick man syn på ett fartyg, som
gjorde misstänkta manövrer och därför ansågs vara
sjörövare. »Själen hoppade i mig över de storverk, vi skulle


[1] Berget Otterhällan i Göteborg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free