Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- En storhetstid för vår andliga kultur
- Jakob Wallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framkallade den halvt allvarsamma, halvt skämtsamma bekännelsen
av syndaren, att »nog har jag principer så väl som han,
men skillnaden är, att han sätter dem i utövning, jag icke».
*
Under åren 1772—1775 gjorde Jakob Wallenberg ännu
två Ostindiefärder och skulle just på nyåret 1777 anträda
en fjärde, då den 31-årige skeppsprästen blev utnämnd till
kyrkoherde i Mönsterås’ pastorat. Här visade han sig ej
blott som en vänsäll och hjälpsam människa utan ock som
en nitisk själasörjare, den där med kraftig hand upprätthöll
tukt och ordning inom sin församling. Han hade åtskilligt
av samma tag i sig, som en norsk präst, om vilken han
berättar i »Min son på galejan», att när några barn började
stoja under predikan, slog den nitiske själasörjaren handen i
predikstolen med orden: »Börn, hvis I vil snakke, saa vil jeg tie.»
Jakob Wallenberg fick dock ej länge verka på sin nya
plats, ty året efter det han tillträtt pastoratet avled han i
»röt- och gallfeber», endast 32 år gammal.
Sextiofyra år efter hans död rev man ned Mönsterås’ gamla
kyrka och påträffade bland andra gravar även Jakob
Wallenbergs. Därvid hände sig, enligt dåvarande kyrkoherdens
berättelse, det märkliga, att den döde befanns fullständigt
oförändrad. Hans ansikte var icke det minsta infallet utan
alldeles igenkänligt för några tillstädesvarande personer,
som sett honom i livstiden. Svepning, prästkrage och
handskar hade också stått sig mot förgängelsen. Men då
någon lindrigt rörde vid hans kind, uppstod ett hål, och
dödens tomhet gapade därunder.
Under sin verksamhet som prästman hade Jakob
Wallenberg så ofta kommit i beröring med döden, att han trots
sin livsglädje var starkt genomträngd av känslan av alltings
förgängelse. När han berättar om begravningen av den
mäktige vicekonungen över Kap, tillägger han som
slutbetraktelse: »Uselhetens fjät syntes i allting, lyckans fann jag
ingenstädes. Man löper världen omkring efter rikedom, och
tre skyfflar mull äro till slut hela vår vinning. Man härskar
i dag över hälften av ett stort Afrika — i morgon äger man
endast en sexfota grop därutav.»
Litteratur:
Oscar Levertin, Essayer I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/6/0291.html
