Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Emanuel Svedenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom och ber honom att snart komma igen. Omedelbart
därpå vänder sig andeskådaren till Porthan och säger, i det
han kraftigt trycker hans hand: »Hjärtligt välkommen,
Herr magister! Ni får ursäkta, att jag låtit Er vänta, men
Ni såg, att jag hade besök.» Bestört och förlägen
framstammade Porthan: »Ja, det föreföll mig så.»
»Och kan Ni gissa, vem det var?»
»Omöjligt.»
»Jo, tänk Er bara, Herr magister, det var Virgilius själv.
Ni må tro, att han är en sällsynt angenäm man. Jag har
alltid hyst en god mening om honom, och han förtjänar det.
Han är lika anspråkslös som snillrik och därtill högst
intressant och underhållande.»
»Så har jag också föreställt mig honom», insköt Porthan.
»Rätt, och han är sig fullkomligt lik. Det kanske är Er
bekant, att jag i min ungdom mycket sysselsatte mig med
romersk litteratur och även författade några latinska
verser, som trycktes i Skara.»
»Det vet jag, och alla kännare skatta dem högt.»
»Det gläder mig. Nu har Virgilii oväntade besök
återuppväckt mina ungdomsminnen. Jag fann honom artig
och meddelsam och frågade honom därför om många saker,
om vilka ingen kunde bättre än han ge besked. Han lovade
mig att snart komma igen.»
Det ligger ju närmast till hands att förklara detta
egendomliga andebesök på det viset, att minnena från
Svedenborgs ungdomstid, då han sysslade med latinsk diktning,
nu i ensamheten blivit så livliga, att han trodde sig se en
av de främsta representanterna för den romerska poesin
framför sig. Med sin mäktiga fantasi skulle siaren alltså
ha givit en så levande gestalt och färg åt sina egna tankar,
att dessa tagit mänsklig gestalt inför honom.
Emellertid anses själva anekdoten av vår främste nutida
Svedenborgsforskare vara åtminstone högst betydligt
utbroderad. Det stred alldeles mot Svedenborgs uppfattning
av andarna att mottaga och avfärda dem med sådana
hövlighetsceremonier som vanliga besökande. Det skulle aldrig
ha fallit honom in att följa en ande till dörren och där taga
farväl av honom. Ännu otroligare är det, att Svedenborg
skulle kunnat igenkänna och hälsa på den finske gästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
