Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
örterna». Alla fristunder använde han till att njuta sitt
»största nöje, att få plocka blomster på ängarna och dem
lära sina kamrater», varför han snart allmänt kallades »lille
Botanicus». Men naturkunnigheten ansågs på den tiden för
en »onyttig vetenskap», som varken gav anseende eller
brödföda åt den som ägnade sig däråt.
Lyckligtvis hade dock Växjö även lärare, som intresserade
sig för botaniken. En sådan var lektor Rothman. Men
det är betecknande för tidens förhållanden, att han på samma
gång var ensam praktiserande läkare för hela Kronobergs
län. Lektoratet kunde därför ej bli annat än en bisyssla
för honom. Rothman lade emellertid märke till Karls
ovanliga lust för botaniken. Han »kallar honom till sig, tager
honom i sin trädgård, fattar otroligt tycke för pojken och
giver honom frihet städse gå i sin trädgård, där flere slags
örter funnos».
Då Karl skulle begynna sitt sista läsår i Växjö, reste hans
fader dit för att med lärarne rådgöra om hans framtid. De
förklarade enhälligt, att ynglingen ej passade för den
prästerliga banan. En eller annan menade till och med, att han
passade långt bättre till snickare eller skräddare än till
präst.
För fadern var detta ett »dunderslag». Nästan förtvivlad
kom han till doktor Rothman, som instämde i att Karl
aldrig kunde bli präst, men han var däremot »försäkrad,
att Karl skulle bliva namnkunnig doctor, som rätt så väl
framdeles skulle föda sig som någon präst». Ja han
»försäkrade fadren, att bland alla där i Växjö studerande djäknar
vore icke en enda, som gåve det hopp om sig som hans son
Karl».
Själv visste Karl nu, vad han ville bli. När han slutat
sina studier i Växjö, tog han mod till sig och trädde inför
sin fader: »Min far, bed mig aldrig om att bli präst, ty det
har jag slätt ingen lust före.» Han talade om sin håg att bli
läkare och naturvetenskapsman. »Får jag så lycka, som
jag har lust, så fattas ej utvägar för mig.» Då lät fadern
till slut sin framtidsdröm fara och sade med tårfyllda ögon:
»Så give Gud dig lycka! Jag skall ej tvinga dig till det, som
du ej har lust.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
