- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
320

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en krypta. Jag hade lust gå dit, men folket sade det vara
omöjligt. Jag fick med stor möda ett par karlar med mig,
som mig visa skulle. Vi klöv upp för klipporna, kröp, asade,
drog oss fram.» Rätt som det var, kom ett klippblock
neddansande från den ene av karlarne, där han klättrade
ovanför Linnæus, »Så att elden och röken lyste. Hade jag då
icke efter försynens vilja ändrat vägen, rätt som jag gjorde,
hade aldrig något pip hörts av mig. Strax därpå kom ett
annat block — jag vet ej, om karlen, som gick förut, gjorde
sådant med vilja. Änteligen helt utmattade hinte vi upp
till hålet, som var mitt på berget.» Men det var just inget
märkvärdigt med det.

På gränsen mellan Ångermanland och Västerbotten hände
sig, berättar han, att »tvenne vrenske hästar kommo efter
mig — jag red på ett sto, som hade så när förgått mig».

Efter tolv dagars ritt kom Linnæus till Umeå den 24 maj.
Ända dit hade han haft banade vägar att följa. Men där
var det att taga ödemarken fatt, ty nu gick färden in i det
okända, in i Lycksele lappmark.

Den 26 maj lämnade han Umeå. »Vägen blev mig allt
mer och mer vidrog», skriver han, »att jag med livsfara satt
på hästen, som snavade emellan stenarna vid vartannat
steg. Jag fördes nu fram på bivägar, att icke raggen skulle
finna mig igen.»

Följande dag blev det ändå värre: »Vägen var sten på
sten med stora implicerade[1] trärötter. Däremellan voro
djupa hålor, fulla med vatten, ty regnet och tjälen, som gick
nu ur jorden, hulpos åt. Träkvistarna hängde uti ögonen,
var jag reste, helt fulle av regn. Där som smala björkar
stodo, voro de nedböjde, att man för dem med största möda
måtte komma fram. De långlivade tallar, som uti så många
år upphöjt sig över andra, lågo tvärs och korsvis kastade
av Juno över vägen. Bäckarna, som runnö här och där,
voro rätt djupa, och broarna över dem söndermultnade,
att man med livsfara satt på en stapplande häst. Dessutom,
att allting skulle vara svårt, blev jag satt på en häst utan
sadel med bolster på, ej heller betsel utan ett rep bundet
om underkäken; och så reste jag till fjälls.»


[1] Invävda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0324.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free