Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Karl von Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där de gå fram, och som mig är sagt, yngla de ofta på vägen,
bärandes en unge i munnen och den andra på ryggen. Deras
väg är ifrån fjällen; men vart de ärna sig, vet jag icke. Dock
gå de hos oss neder åt havet, fast de sällan komma fram
utan skingras, förgås och dödas till största hopen på vägen.
Finna de någon höstack på vägen, gå de icke omkring
honom, utan med gravande och frätande arbeta de sig väg
tvärt igenom densamma. Ligger dem en stor sten i vägen,
den de icke kunna komma över, så göra de en halvcirkel
omkring honom, dock så att de taga sin räta linea igen.
Möter dem någon sjö, ehuru bred han ock är, bjuda de
till att komma över honom efter sin linea. Möter dem någon
båt på sjön, fly de icke undan utan söka att arbeta sig upp
i båten, och tvärs över på andra sidan kasta de sig i sjön
igen.
Möter dem någon brusande fors, så frukta de icke för
honom, allenast det går rätt fram, fast var och en skulle
sätta livet till däruti.»
»Jag bekänner», säger Levertin, »att knappast något på
vårt språk givit mig ett så starkt intryck av naturens
mystik som denna skildring av fjällämlarna, grävande,
frätande, ynglande, stupande på sin rastlösa vandring, drivna
av en okänd kraft, från okänd utgångspunkt, mot okänt
mål. I all sin enkelhet meddelar denna skildring, där genom
själva språkrytmen brusar rörelsens rastlöshet, och där
tanken på den underbara ’osynliga linean’ återkommer
som ett gåtfullt omkväde, den kalla pusten av livsdriftens
hemlighetsfullhet och outsläcklighet, rysningen och
andakten inför det oförklarade och det ändlösa. Jag kan sluta
ögonen och i stället för fjällämlarna se folk, stammar och
raser på deras aldrig slutande tåg genom öknar och mörker,
över hav och land, släkten efter släkten genom seklers
sekler, hastande, ynglande, stupande, tändande de snart
slocknande lägereldar, som de nämna sina civilisationer, och så
åter ut på vandringen mot natten och framtiden utefter
den ’osynliga linea’, som vi kalla historia.»
Om sina observationer över myrorna ger Linnæus i
Vetenskapsakademiens handlingar för år 1741 en intressant
berättelse. Där heter det inledningsvis: »Då jag år 1740 i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
